Dag 10 i Havanna avslutade jag med att titta på skateboardåkare, #blogg100

Paseo del Prado nämnde jag igår i mitt inlägg och jag fortsätter där, men i den norra änden där jag i skymningen såg hur ungdomar samlats för att öva sina färdigheter på skateboard. Jag försökte fånga flera av dem, men ljuset var inte så vidare bra. De här två fotona får nätt och jämt godkänt för publicering.

tje och kille på skateboard Kille hoppar med skateboard

Inlägg 54 i #blogg100

Postad i Havanna 2017 och | 2 Kommentarer

Dag 10 i Havanna gick jag på Paseo del Prado, #blogg100

På kvällen den tionde dagen strövade jag längs den långa paradgatan Paseo del Prado, eller Paseo de Martí som den också kallas. Det är en bred gata med separerade körbanor för biltrafiken och i mitten ligger en upphöjd, mycket bred gångbana som skuggas av träd och är omgärdad av en stenmur som avlöses av sittplatser med jämna mellanrum. Det är alltså en mycket behaglig plats att flanera på och många kubaner vistas här, speciellt på kvällstid.

Den här kvällen pågick något slags evenemang med unga flickor som skulle dansa i någon lokal i närheten. En av flickorna stod och tränade på stegen och jag började fotografera henne när hon blev medveten om min kamera och ställde sig fint i pose och log stort mot mig.

Flicka i dansklänning

Inlägg 53 i #blogg100

Postad i Havanna 2017 och | 2 Kommentarer

Dag 10 i Havanna pratade jag en stund med tre kvinnor som sålde souvenirer, #blogg100

På min vandring genom Havanna stötte jag på en liten, liten samling av stånd där man sålde olika souvenirer. Eftersom det snart var dags att ge sig hemåt stannade jag till och köpte några småsaker att lägga i resväskan tillbaka till Sverige. Det blev de här tre kvinnorna jag handlade av och som dessutom gärna ställde upp framför min kamera.

Tre kvinnor vis souvenirförsäljning

Inlägg 52 i #blogg100

Postad i Havanna 2017 och | 2 Kommentarer

Dag 10 i Havanna gick jag in på en konstnärligt utformad innergård, #blogg100

Den tionde dagen hittade jag en massa väggmålningar på en innergård. Visst är det vackert?

Innergård med väggmålning

Efter att jag gått in vände jag kameran mot porten och såg att gården hette Djungelgården (Patio la Jungla).

Innergård med väggmålning

Sedan vände jag kameran 90 grader åt höger.

Innergård med väggmålning

Därefter vände jag mig ytterligare 90 grader åt höger.

Innergård med väggmålning

Och till sist 270 grader åt höger (eller 90 grader åt vänster) jämfört med hur jag stod i första bilden.

Inlägg 51 i #blogg100

Postad i Havanna 2017 och | 2 Kommentarer

Dag 10 i Havanna gick jag in genom en öppen dörr, #blogg100

Under min promenad i Habana Vieja, där alla andra turister rörde sig på dagen, gick jag förbi en dörr till något som såg ut som ett museum. Eftersom dörren stod vidöppen och jag är ganska nyfiken av mig gick jag in för att titta. Där låg några instrument på golvet och det såg ut som om man höll på med någon aktivitet som antingen var slut eller som skulle börja. Jag gick vidare inåt och såg då en samling personer som stod och pratade. De tittade lite underligt på mig men sa inget. Inte jag heller. Däremot kändes det plötsligt som om jag trängt mig på så jag vände på klacken och gick ut igen.

Rum med instrument på golvet

Inlägg 50 i #blogg100

Postad i Havanna 2017 och | 2 Kommentarer

Dag 10 i Havanna satt en flicka i en trappa, #blogg100

Många, många hus hade dörrarna öppna in till bostäderna. Ibland för att sälja sina varor och ibland för att helt enkelt umgås med folk på gatan utanför. Väldigt många entréer har så smala öppningar så jag undrade hur de egentligen tog sig in genom dem.

Flicka i trappa

Inlägg 49 i #blogg100

Postad i Havanna 2017 och | 2 Kommentarer

Dag 10 i Havanna fotograferade jag poliser i smyg på Plaza de San Francisco, #blogg100

Överallt där jag gick syntes poliser vaka över människorna. I gathörnen stod de ofta två och två och småpratade medan de hade blickarna på dem som passerade. Åsynen av poliserna gjorde mig i början lugn och jag kände att ingen skulle försöka stjäla kameran eller väskan från mig utan att poliserna hade lagt sig i. Jag fick också hjälp av dem att hitta rätt någon gång när kartan jag laddat ner på mobilen inte stämde med verkligheten. Så småningom fick jag dock en annan känsla, speciellt efter att ha pratat med en kuban som bad mig att, om poliserna frågade mig om han störde mig, säga att jag faktiskt ville prata med honom, och inte sätta dit honom. Han var helt enkelt rädd. Övervakning har minst två sidor, det inser jag förstås. Visst finns det en del kubaner som vill utnyttja turister för att tjäna lite extra, men jag tyckte att de allra flesta var väldigt vänliga och hjälpsamma utan tanke på egen vinning.

Poliser i gathörn

Gatan som leder från Plaza de San Francisco heter Amargura, vilket betyder bitterhet.

Inlägg 48 i #blogg100

Postad i Havanna 2017 och | Lämna en kommentar

Dag 10 i Havanna sålde en man hattar, #blogg100

Nej, jag använde inte hatt i Havanna, trots solens starka strålar. I stället gick jag i skuggan så ofta jag kunde. Men många hade hatt eller någon annan huvudbonad för att skydda sig. Jag är nog lite oförsiktig, det får jag erkänna.

Man med mobil säljer hattar

Utanför växelkontoret stod han och knappade på sin mobil medan han väntade på hattköpare.

Inlägg 47 i #blogg100

Postad i Havanna 2017 och | 2 Kommentarer

Dag 10 i Havanna växlade jag inte pengar, #blogg100

Nej, jag växlade inte den tionde dagen utan redan den andra dagen. Att växla valuta på Kuba kan vara lite snårigt och innebär nog alltid långt köande.

Man skulle kunna tro att det vore lättare att växla i Sverige innan resan, men det går inte att få tag på kubanska pesos utanför Kuba. Nästa tanke är att ta med amerikanska dollar och visst, det går säkert bra men är inget speciellt genomtänkt val ekonomiskt sett, eftersom ett valutapåslag läggs till vid dollarväxling på Kuba. Svenska kronor kanske fungerar, men det är ju en relativt liten valuta i internationella sammanhang. Det alternativ jag valde var att ta med euro som jag ändå brukar ha hemma eftersom jag så ofta åker till Italien.

Jag hade fått uppgifter om att jag redan vid ankomsten till Kuba skulle bli tvungen att växla på flygplatsen, men hur det var så blev det aldrig så och jag åkte iväg med transferbussen från flygplatsen i Varadero till centrala Havanna utan en peso på fickan. Därefter påstods att alla hotell har pesos och agerar växlingskontor. Så först på kvällen och sedan dagen efter tog jag några av mina eurosedlar och ställde mig vid hotellreceptionen och undrade om det gick att växla. Nej, varken på kvällen eller på förmiddagen därefter gick det att få tag på kubanska pesos och man svarade mig att det kanske skulle finnas dagen därpå. Eftersom jag behövde köpa något att äta redan andra dagen, var jag ju tvungen att växla och fick svaret att det fanns en bank lite längre ner på gatan utanför.

Efter att ha gått mer än lite längre ner på gatan hittade jag till slut en bank med många kubaner samlade utanför. Jag slog mig i slang med några av de kubanska damerna och de förklarade för mig hur kösystemet fungerade. Jag hade i och för sig läst om det tidigare men att uppleva det i verkligheten var lite annorlunda. Det första du ska fråga när du ska köa är ¿Quién es el último? (Vem är sist?) med hög och tydlig röst. Den som är sist svarar och så ska du hålla reda på var denna person befinner sig och i din tur svara när nästa person kommer och ska köa. Alla som köar rör sig också lite hela tiden beroende på vem de vill prata med. Bäst är också att hålla reda på vem som är näst sist om nu den som är sist avviker av någon anledning. Inte för att jag tror det händer speciellt ofta eftersom det tar sådan tid att köa och inte vill man kasta bort sin köplats genom att gå iväg.

Jag stod alltså där i folksamlingen och väntade, passade på att byta en del ord med kubanerna i den ”osynliga” kön (just här fanns inga turister), läste dagstidningen Granma som en dam lånade ut till mig och väntade på att en vakt skulle släppa in ungefär tio personer åt gången in till banklokalen. Det tog lite tid men till slut kom jag in tillsammans med mina kubanska damer. Inne i banken satte vi oss på de stolar som var lediga och så fick vi åter vänta på vår tur för att komma till en kassa, förstås i samma ordning som utanför banken.

Så småningom blev det min tur och jag gick fram till en ledig kassörska vid bankdisken, lade fram mina eurosedlar och bad om kubanska pesos convertibles. Hon tittade på mig och mina sedlar och undrade om jag skulle växla allt. Jodå, sa jag och så började hon räkna upp alla sedlar och mynt för sig själv. Hon visade ett litet kvitto där de kubanska sedlarnas och myntens olika valörer och antal stod skrivna. Kvittot var maskinskrivet så jag litade på att det var korrekt och följde med hennes uppräknande av de sedlar hon för sig själv redan räknat när hon nu inför mig räknade upp dem på disken. Efter att ha räknat upp alla sedlar, gjorde hon ett uppehåll och började bocka av valörerna på kvittot och jag följde med och nickade efter hand, ända tills hon kom till valörerna med fem pesos. Enligt kvittot skulle jag ha tolv sådana sedlar, dvs totalt 60 pesos, ungefär sex hundra svenska kronor. Dessa hade hon dock inte räknat upp så jag hejdade henne och visade på felet. Hon rättade genast till detta, tog fram de missade sedlarna bakom sig, räknade upp dem och fortsatte sedan med mynten. Vid det laget var jag ganska trött på allt köande och allt räknande så jag tog bara mynten i handen när hon räckte mig dem oräknade  och fortsatte mot utgången, lättad över att äntligen ha pengar jag kunde köpa mat för. Sedlarna hon inte räknat upp tänkte jag var ett misstag från hennes sida och jag ville bara komma därifrån. Men se, det tog tid att komma ut också eftersom man höll på att byta sedlar i uttagsautomater och inte lät någon komma genom entrén innan det var klart.

Senare på dagen, när jag kommit tillbaka till hotellrummet, räknade jag igenom mynten jag fått och upptäckte att kassörskan lagt beslag på tio enpesos-mynt (de finns också som sedlar), alltså totalt ca 100 kronor. Först då förstod jag att det var med avsikt hon inte räknat upp fempesos-sedlarna och att jag faktiskt blivit lurad och att kassörskan fått sig en extra inkomst som hon alldeles säkert behövde. En månadslön på 300 pesos lär vara medelinkomsten bland kubanerna i statlig tjänst (alla banker är statliga). Jag förstod då också den oro jag skymtat i hennes kroppsspråk när jag påpekade ”misstaget” med sedlarna. Då hade hon redan räknat upp mynten och kunde alltså inte ändra sig utan att jag hade blivit misstänksam över ytterligare en miss. Hade det skett och jag hade protesterat inför hennes chef hade hon säkert mist sin anställning och stått utan en säker månadsinkomst, om än låg.

Nu efteråt tänker jag att även om det kändes surt att bli lurad på det här sättet och hur mycket jag än avskyr sådant lurendrejeri som kassörskan ägnade sig åt, så hade hon säkert bättre nytta av den här ”extrainkomsten” på hundra kronor än vad jag hade. Jag slapp i alla fall att köa för att växla mer, men hade jag gjort det, hade jag säkert varit ytterst vaksam på antalet sedlar och mynt.

Om du undrar över varför jag inte valde att använda kreditkort så är svaret att det fungerar ibland, men jag valde bort det eftersom det mest används på de platser där många turister handlar. Och de platserna är betydligt dyrare. Jag tror faktiskt inte jag såg en enda skylt någonstans om att kreditkort accepterades. Åtminstone la jag aldrig märke till någon.

Kö utanför växlingskontor

I den här kön stod enbart turister och det är säkert därför den är så rak. Kubanska köer är mer som folksamlingar.

Inlägg 46 i #blogg100

Postad i Havanna 2017 och | 2 Kommentarer

Dag 10 i Havanna besökte jag ett arabiskt museum som inte fick vara museum, #blogg100

Det är långfredag och konstrundorna är i full gång i Skåne. Ja, kanske i övriga Sverige också, jag har inte så bra koll på dem. Igår var jag på vernissage i Lund där en fotokompis deltar i en samlingsutställning vid namn Kvinnans alla former. Keramikern Maria Thorlund driver galleriet som under femton dagar visar underfundig keramik, akvareller, olja och foto.

I Havanna tittade jag också på konst och gick t.ex. in i ett hus där en vakt förklarade för mig att detta var inte ett museum och att det därför var gratis att komma in och titta på föremålen som stod utställda. Utställningen ägs av staten men får också stöd av den arabiska befolkningen i Havanna. Flera av föremålen är skänkta av Kuwait. Och museet som inte är ett museum heter Casa de los Arabes, dvs. Arabernas hus.

Entrén fotograferad inifrån

Vakten du ser hejdade mig när jag gick förbi och fick mig att gå in.

Dekorerad trappa

Sådana här kakelplattorna finns i många hus i Havanna.

Skåp i olika sorters ädelträ

Det vackra skåpet är betydligt mer välhållet än den vägg det står vid.

Närbild på skåpets trädetaljer

Visst är väl det vackra handgjorda skåpets detaljer utsökta?

Inlägg 45 i #blogg100

Postad i Havanna 2017 och | 2 Kommentarer

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.