Sorgsen i #blogg100

Jag var just inne och kollade mitt Facebookkonto och undrade hur det stod till med mina vänners aktivitet. Periodvis är jag väldigt dålig på att logga in och missar därför en del mer eller mindre viktiga händelser. Oftast är det intressanta fotoarrangemang där Rei av praktiska skäl bestämt att deltagarantalet är begränsat. Därför missade jag t.ex. när han organiserade en tur upp i en av pylonerna på Öresundsbron förra året. Vad jag grämde mig över att min reservplats inte blev en ordinarie bara för att jag inte loggat in på Facebook. Det hade ju varit fantastiskt att få ta med kameran upp dit man vanligtvis inte kommer som vanlig dödlig. Nåja, nu var det inte det jag skulle skriva om utan en helt annan sak.

Idag loggade jag som sagt in och kollade runt bland mina Facebookvänner. Ja, inte för att det är så många, bara drygt hundra, varav det är ett fåtal jag inte träffat i verkligheten. I höstas fick jag ett dödsbud från dottern till en av mina vänner jag inte träffat på många, många år. Det kom väldigt plötsligt och grämelsen och ångern över att jag inte tagit mig tid att göra den där långa resan för att träffa henom igen var stor. Tårarna rann och minnena från de åren vi umgicks blev så tydliga. Ännu ligger hens profil kvar och varje gång jag ser den, går tankarna åter bakåt i tiden.

Efter att ha scrollat förbi majoriteten av vänner, fastnade jag vid en vän jag inte sett i flödet på ett tag. Jag visste att hen var allvarligt sjuk och klickade på profilbilden varpå jag möttes av beskedet att kontot blivit inaktiverat. Och jag förstod att det var slut på lidandet. Vi träffades bara en enda gång i verkligheten men det var ett möte som för mig är fullt av känslor av allehanda slag. Sedan dess har kontakten endast skett via enstaka mail och sedan ett par år tillbaka via Facebook, men tillräckligt mycket för att jag åter igen ångrar att jag inte varit inloggad tillräckligt ofta för att kunna skänka några ord av medkänsla.

Ännu ligger båda dessa vänner kvar på min lista och jag vill inte ta bort dem. På något sätt känns det som om de fortfarande finns när jag ser dem i vänlistan.

Idag vill jag sitta på en bänk och titta ut över vackra och vidunderliga Blue Mountains och minnas dem som inte längre finns och som jag inte hann ta avsked från.

Bänk vid en utsiktspunkt mot Blue Mountains

Inlägg 15 i #blogg100

Publicerat i Bänkar och taggad , , . Bokmärk permalänken. RSS-feed för det här inlägget. Både kommentarer och trackbacks är för närvarande avstängda.

7 Responses to Sorgsen i #blogg100

  1. Sven säger:

    Kan sitta där på bänken o tittat ut över Blue Mountains med dig och prata o minnas mina egna för tidigt bortgångna vänner. Har inte heller haft ‘lusten’ att ta bort dem från vänner listan, det känns så definitivt när man gör det.

  2. Stefan säger:

    Tänkvärda ord.

  3. Anni säger:

    Nog är det som om personerna finns kvar, på ett så mycket vackrare sätt än en minneslund eller grav, när deras spår finns på nätet? En bekant till mig fick sitt Facebookflöde fyllt av kärleksförklaringar i två år efter sin bortgång och det kändes som en tröst både för vänner och säkert för hans familj att läsa det som skrevs.

  4. Mia säger:

    Jag upplever det som du, att det känns bra att ha även avlidna vänners konton kvar på fb… andra upplever det tragiskt att inte kontona tas bort. Olika känslor på samma sak…

    Har du funderat på om du vill att dina konton, blogg, fb o.dyl ska finnas kvar efter din bortgång. Jag vet inte för egen del…

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.