Längtan till Italien

Ibland kommer längtan över mig, en längtan tillbaka till Italien och släkten där. Idag har varit en sådan dag. Kanske började det med att jag i morse lyssnade på slutet av radioprogrammet Kropp och Själ där det pratades språk och vad språket gör med ens personlighet. Författaren Alma Kirlic som kom från Bosnien till Sverige som tonåring intervjuades. Hon beskrev hur olika hon var när hon pratade bosniska respektive svenska och jag kände igen mycket av det. Med språket kommer så mycket mer än bara orden och förmågan att göra sig förstådd. Känslorna inför språket finns också där och sättet att uttrycka sig. Det är olika för olika språk, åtminstone för mig.

Jag tror det var förra sommaren när min yngste son var på besök som vi på hans initiativ kom in på hur olika man hälsar i Sverige och Italien när man möter en bekant ute på stan. Han var lite irriterad på att många i Sverige, åtminstone i min lilla stad, nästan tycks undvika att hälsa på varandra när de möts på gatan eller, om de hälsar, gör det på ett ganska lågmält sätt och definitivt aldrig ropar ut en hälsning om personen i fråga skulle befinna sig på lite avstånd. Medan vi bytte tankar om detta och jag berättade om en krönika av den Rombaserade journalisten Kristina Kappelin, där hon skrev om liknande erfarenheter, såg jag inom loppet av ett par minuter två olika bekanta på lite avstånd. Utan att tänka på det, nästan skrek jag iväg en högljudd och glad hälsning och fick lika glada hälsningar tillbaka. Min son kommenterade mitt hälsande med att det var ju inga svenskfödda vänner jag hälsat på och att det således stämde in på hans funderingar.

Just denna sortens glada hälsande tycker jag om och upplever den alltid i Italien. Inte är det någon som tittar åt sidan och låtsas inte se när man möts utan tvärtom får alla ett glatt leende och en varm hälsning och ofta stannar man och byter ett par ord. Ja, och så kindpussas man också förstås, på båda sidor. Det känns helt enkelt väldigt varmt och omtänksamt. Och just idag så saknar jag det väldigt, väldigt mycket, kanske för att jag inte fått min dos av Italien på över ett halvår.

För att få återuppleva lite av Italien letade jag upp en gammal bild från slutet av oktober 2013. Den är tagen från en av de högsta punkterna i byn Albiate, en klar dag då bergskedjan Resegone i de södra delarna av Alperna syntes ganska tydligt. Inte förrän nästa månad får jag återse byn och släktingarna där. Jag längtar…

Höstfärger och Resegone på avstånd

Men jag får erkänna att jag efter alltför lång tid i Italien längtar tillbaka till Sverige igen och mitt självständiga liv här.

Publicerat i Italien och taggad , . Bokmärk permalänken. RSS-feed för det här inlägget. Både kommentarer och trackbacks är för närvarande avstängda.

Kommentarer är avstängda.

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.