Jag

Varför en presentation?
Ofta när jag klickar runt hos andra bloggare blir jag nyfiken på vilka de är. En del presenterar sig med namn och mycket annat medan andra är ganska anonyma. När jag började blogga – i februari 2005 – var jag mycket anonym, men har allt eftersom släppt anonymiteten. Tror att det i längden är det bästa; att vara öppen med vem man är. Tendensen bland alla sociala medier är också – om jag uppfattar det rätt – att allt fler är sig själva även i den digitala världen. Så här kommer lite fakta om mig, naturligtvis ur min synvinkel. Är du nyfiken på mer, hör av dig, så kanske jag berättar.

Korta råfakta
Född en kall januaridag 1957 som barn till finsk mamma och svensk pappa. Växte upp i Eslöv och var en orolig tonåring som dock kom rätt i livet igen och lyckades genomföra akademiska studier som den första i släkten. Det blev lärarjobb, biståndsarbete och några andra anställningar innan jag hamnade på mitt nuvarande arbete som kommunal tjänsteman.

Platser i Sverige
Jag växte alltså upp i Eslöv där jag nu också bor sedan 1997. Men redan 1978 lämnade jag stan för Lund där jag läste in gymnasiets naturvetenskapliga linje. När det var klart gav jag mig iväg norrut – till Umeå – där jag efter fyra års studier blev adjunkt i matematik, fysik och geografi. Mitt första lärarjobb fick jag i Botkyrka, söder om Stockholm, där jag också bosatte mig. Efter ett par år fick jag tjänst som volontär i Nicaragua och som förberedelse inför arbetet pluggade jag ett halvår på Sandöskolan utanför Kramfors, en kort men intensiv tid.

Nicaragua
Redan innan jag gav mig iväg till Centralamerikas tropiska hetta hade jag börjat intressera mig för Latinamerika och pluggat spanska vid bl.a. universitetet i Stockholm. Detta var på 1980-talet då många latinamerikaner flydde till Sverige undan politisk förföljelse i sina hemländer och flera av dem blev – och är ännu – mina vänner. De tre år jag bodde i Nicaragua förändrade mig för alltid, även om jag har svårt för att sätta ord på precis vad som förändrats, men kanske en tendens att ifrågasätta mycket i vardagen. Ibland misstänker jag att min omgivning är lite trött på att jag så ofta refererar till Nicaragua, så jag försöker väl låta bli ibland när jag kommer ihåg det.

I Nicaragua hände också mycket på det privata planet. Jag träffade mannen som blev pappa till mina två pojkar, varav den äldsta föddes i Nicaragua. När den politiska situationen förändrades och vi inte längre kunde göra något vettigt arbete i landet återvände jag med man och en åttamånaders son till Europa och min mans hemby i norra Italien.

Italien
Jag var inte beredd på att det skulle bli så svårt att få arbete i Italien, jag trodde ju att en naturvetenskaplig lärarutbildning skulle vara värd mycket även där, men så var inte fallet. Trots allt hade jag tur och fick timanställning på den svenska utlandsskolan i Milano, där jag hade hand om den frivilliga undervisningen i svenska för de elever som gick i italienska, internationella eller amerikanska skolor. Dessutom handledde jag elever som studerade svenska gymnasielinjer på distans. Jag tror att jag faktiskt har undervisat i nästan alla skolämnen, utom engelska. Ett tag hade jag också vuxna italienska elever som ville lära sig svenska och italienska elever som ville bli bättre i matematik.

Tillbaka till ursprunget
I Italien föddes ytterligare en son, men äktenskapet knakade i fogarna och efter sju år separerade vi, jag flyttade med pojkarna tillbaka till min hemstad i Sverige och fick åter igen ställa om till en annan vardag, den som ensamstående, heltidsarbetande mamma, i ett land som hunnit förändras mycket under min tio år långa frånvaro. Det gick, men var inte alltid helt lätt.

Mina pojkar har gått i svensk grundskola men har nu båda två valt att bosätta sig hos sin pappa i Italien. Kontakterna mellan länderna har hela tiden varit täta och jag åker ganska ofta tillbaka. Relationerna med släkten där fungerar bra och jag känner mig alltid välkommen dit. Dessutom får jag ibland också besök av dem här i Sverige. Men visst känns det tomt här hemma utan pojkarna, liksom det alldeles säkert gjorde för min f.d. man när de bodde hos mig.

Framtiden?
Faktiskt börjar jag fundera lite på vad jag ska göra när det är dags att pensionera sig. Tanken på att bosätta sig i Italien igen lockar. Då får jag vara nära mina pojkar och eventuellt se dem bilda familj. Ja, och så kanske det blir några barnbarn också någon gång. Det låter väl som en bra ålderdom?

Vill du veta mer?
Om mina år i Nicaragua och Italien har jag skrivit på min gamla hemsida och där kan du bl.a. läsa alla brev jag skrev hem till mamma under de tre åren av omvälvande upplevelser i Nicaragua och lite om livet i Italien.

Dessutom har jag min ursprungliga blogg, Sassas samlade svammel 3.0 där jag bloggat sedan maj 2005 om allt möjligt, men på senare tid mest om böcker jag läst.

Vill du ha kontakt med mig, nås jag på info(a)susannehultman.se

13 Responses to Jag

  1. Hasse Aldhammer säger:

    Morrn.

    Kan inte få ”in” mina inlägg på Veckans fönster.

    Ta bort rutan med ” Skickas som Hasse Aldhammer” , jag använder ALDRIG för och efternamn i bloggsammanhang.

    Tack
    Hasse A Norge

    • Susanne säger:

      Din kommentar hade fastnat i spamfiltret men är nu publicerad.

      Att hela ditt namn kommer med beror på att du är inloggad på något konto med både för- och efternamn. Jag kan tyvärr inte styra hur ditt namn publiceras.

  2. Markus L säger:

    Hej! Jag hittar inget annat sätt att kontakta dig så jag skriver här.

    Ser att du är en bloggande fotograf.

    Skoj att det har gått så bra för dig!

    Vill du byta länkar med min fotoblogg?

    http://www.lovdell.se

    Jag kommer att lägga en länk till dig om du länkar till mig.

    Båda parter tjänar på sådana länkar till sidor inom samma kategori med hög kvalité. För att t.ex. hamna högt på Google och andra sökmotorer.

    Hör av dig! Du har ju fått min mail här.

    Tack på förhand.

    Ha det bra!

    MVH / Regards
    Markus L

  3. Markus L säger:

    Ser att du har varit i Centralamerika också, där var otroligt vackert =)

  4. Matts säger:

    Hej Susanne….
    Skoj att du kikade förbi min blogg…
    Jo då … Lasse har rätt…har fotat bloosblasters ett par gånger live, samt att jag hade ett fotouppdrag för dem inför lanseringen av den senaste plattan ”Fnitter och Skratt”.
    Dock har jag inte publicerat många bilder på nätet…men går du in på http://mattsryden.se så kan du hitta några från uppdraget under ”till salu/uppdrag.
    Det ligger även ute några bilder på….
    http://www.myspace.com/my/photos/album/600235
    http://www.myspace.com/my/photos/album/706584
    http://www.myspace.com/my/photos/album/920677

    Vh

  5. Aldhamm säger:

    Morrn.

    Kan inte få in inlägg på veckans fönster….

    Det här ”Skicka som” det är det som inte funkar, SORRY.

    Hasse A

  6. Anna säger:

    Hej!

    Jag ska göra ett vykort för en återförsäljare av fönster, du har en bild som är härligt sommaraktig. Vad skulle det kosta att använda mig av din bild i kommersiellt syfte. Det handlar om en flyer som ska läggas i en brevlåda.
    Det kanske är en upplaga på 2000 ex.

    Mvh

    Anna Nilsson

  7. Ulf Axelsson säger:

    Här kommer du så småningom hitta några bilder: http://carlaxel.aminus3.com/
    Jag kallar sidan för Carl-Axel eftersom jag inte vill skämma ut Ulf. Det finns två testbilder. Vi hörs! Hälsningar Ulf Axelsson (om du undrade?!)

  8. CG säger:

    Hej Susanne, Otroligt fina bilder du får till. Varje gång jag tror att jag kan delta, så har du kommit ännu längre i din konst, och jag nöjer mig med att titta och lära. Din blogg är också oerhört trevlig och intressant, men verkar ha avstannat.
    Din omsorg av Eslöv kan nog inte matcha Italiens vyer och miljöer. Det är bara att erkänna.
    Men fint att du försöker se din hemstad med förlåtande ögon.
    CG

    • Susanne säger:

      Men CG, där är du ju! Har saknat dina kommentarer här. Fast det är kanske för att jag inte publicerat så många Eslövsbilder på sistone? Lovar att bättra mig nästa år.

      Min ”ordblogg” blir mycket riktigt inte uppdaterad längre. Den ligger kvar och jag tänker ibland att jag ska skriva något där, men så tar fotolusten över och jag glömmer bort den igen.

      Träffade förresten en gemensam bekant för inte så länge sedan och han nämnde ditt namn. 🙂