Bilder från Eslöv och övriga världen

Bildbehandlingstankar

I förra inlägget, det med mitt djupa fönster, skrev jag att jag hade redigerat ganska mycket för att bl.a. få fram strukturen i väggen. Hasse kommenterade detta genom att säga att han på sin höjd rätar upp en sned bild. Kommentaren fick igång mina tankar om bildbehandling och jag redogör här för hur jag resonerar.

Jag har fotograferat sedan jag var tio år gammal och även jobbat en hel del i det analoga mörkrummet, såväl med svartvit framkallning och kopiering som med diabildsframkallning. Tycker därför jag har en viss inblick i vad man där kan göra med ett foto utan att det för den skull anses vara ”bildbehandlat”.

Nu i den digitala tiden verkar det som om många är antingen för eller emot bildbehandling i olika program och det pratas t.o.m. om ”bildmanipulering”, ett för mig negativt laddat ord. Därför tror jag det kan vara dags att framföra mina synpunkter.

Från en digital systemkamera kan man oftast få ut två olika typer av bilder: jpg eller raw. Kameran tar alltid en raw-fil, (om jag nu lärt mig rätt) som sedan bildbehandlas direkt i kameran för att man ska få ut en färdig jpg-bild. Väljer man i stället att fotografera i raw måste man konvertera den för att kunna använda bilden. Det man då kan göra är att justera vitbalans (görs i den analoga världen genom olika typer av film), exponering (det som i den analoga världen är att pressa filmen), kontrast (görs i det analoga mörkrummet genom att använda olika hårdhet på fotopapperet) m.m. Det sista steget är oftast att raw-bilden konverteras till jpg eller något annat filformat som kan användas på webben eller i tryck. Om man håller sig till att fotografera endast i jpg ”slipper” man alltså att ”framkalla” fotot, men kan inte heller på något lätt sätt påverka de tekniska missar som kameran gör vid mätning av t.ex. exponering och vitbalans.

Själv fotograferar jag endast i raw-format och gör alltså för hand allt som kameran kan göra automatiskt. Jag vill alltså själv göra det och kunna styra bildens utseende till det jag tyckte mig uppleva vid fotograferingsögonblicket, men som kamerans teknik inte rår på. Hur bra kamera du än har kan den aldrig någonsin få med hela det ljusomfång som vi uppfattar med våra ögon. Om du tar en bild där du har olika extremt ljusa och mörka partier fixar kameran helt enkelt inte att få fram allt. Men i bildbehandlingen kan jag framkalla det. Detaljrikedomen som mitt öga ser när jag tar bilden kan inte kameran alltid få fram och därför kan jag även här påverka den genom att öka kontrasten i bildbehandlingen.

När det gäller övrig bildbehandling resonerar jag som så att det aldrig går att ta en absolut objektiv bild som skildrar den allenarådande sanningen. Vid fotograferingsögonblicket väljer du alltid vilket utsnitt du vill ha, vilket skärpedjupet ska vara, fotograferingsvinkeln, vilket objektiv du använder osv. Dina val är så många att det alltid blir din egen bild och ingen annans. Be några andra ta en bild av samma motiv som du och du ska se att alla bilder skiljer sig åt p.g.a. dessa valmöjligheter. Därför anser jag också att man får bildbehandla för att visa just sitt eget uttryck och framkalla det man själv vill lägga vikten vid. Och jag tycker oftast att en obehandlad bild är som att lägga upp ett analogt negativ utan att kopiera bilden på papper. Det digitala mörkrummet behöver användas lika mycket som det analoga behövdes. Däremot ska man ibland vara försiktig med hur man bildbehandlar. Ska bilden användas i en nyhetsartikel kan man inte klona bort oönskade föremål eller personer för då förvanskas ju verkligheten. Varje tidnings bildavdelning brukar ha en policy för vad man får göra eller inte och jag tror att den oftast innehåller något om att man får beskära och ändra kontrast.

Konstnärliga foton kan däremot bildbehandlas in absurdum utan att de anses förvanska verkligheten. De är ju till för att få betraktaren att uppleva något speciellt. Idag har jag sett foton av den här kategorin och berörts långt in i själen av dem. Det hade jag aldrig gjort om de inte varit behandlade på något sätt. För vad sägs om Erik Johanssons bildbehandlade foton eller Anna Claréns underbara och självutlämnande bilder?

Som avslutning på det här ovanligt långa fotobloggsinlägget visar jag den i stort sett oförändrade bilden av det fönster jag redan publicerat. Det enda jag ”redigerat” här är att konvertera till jpg och minska filstorleken. Här syns inte den struktur på väggen som mitt öga såg vid fotograferingstillfället och inte heller de detaljer jag då uppfattade av t.ex. gallret utanför. Det framkallade jag genom bildbehandlingen.

Dessutom vill jag tillägga att jag i den här fotobloggen försöker publicera bilder som är åt det konstnärliga hållet och alltså bildbehandlar alla foton. Om de sedan anses konstnärliga av betraktaren kan inte jag bestämma. Det gör endast den som ser på dem. Och jag gör inga som helst anspråk på att skildra en objektiv verklighet utan ger endast min bild av verkligheten – i allra högsta grad subjektiv.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,