Tyvärr vet jag inte så mycket om det här huset, men jag har personliga minnen från det. När jag var fem år gammal var jag dagbarn i en familj som bodde någon våning upp. Jag minns rum som hade högt i tak och dagmamman som var ganska snäll. Där fanns också en flicka som var betydligt äldre än jag och som ibland fick ta hand om mig. Andra minnen som dyker upp är att jag äter godisägg till påsk. De där ganska stora, i olika färger utanpå och som är vita inuti. Jag blev sjuk och kräktes upp dem. En annan dag kom bekanta till familjen och hälsade på. De hade med sig en pojke som var ett år äldre än jag. Han berättade att han hade lärt sig läsa och jag var full av beundran. Bara några veckor därefter hade jag knäckt läskoden och var mycket stolt och tänkte att jag skulle berätta det för pojken jag träffat. Varje dag gick jag där och väntade på att han skulle dyka upp igen, men han kom aldrig och så flyttade vi två systrar till en annan dagmamma och jag fick aldrig tala om för honom att jag också hade lärt mig läsa.
Huset har stått tomt i många år, men jag såg när jag gick förbi i förra veckan att det nu är bebott.
Hus 17 i Hundra hus 2013 och inlägg 39 i #blogg100.
Jahhollis säger:
Jag vet inte varför, men jag tycker det är något spöklikt över huset. Fast egentligen är det ju ett rätt vanligt flerfamiljshus. Men det är kanske något med ljuset som verkar vara på väg att avta. Härligt att du har så många minnen kvar från din tid i huset både roliga och mindre roliga. Mina föräldrar jobbade båda två, inte helt vanligt då, och barnomsorg vete tusan om det fanns då. Så jag fick under dagarna vara hos en moster (eller egentligen flera mostrar som bodde i samma område) som var gift med en vanlig varvsarbetare och var hemmafru. Märkligt nog kunde en familj med tre barn (mina kusiner) klara sig på en varvsarbetarlön då.
2 mars, 2013 — 22:42
Susanne säger:
Jo, jag tycker också det är ganska spöklikt när jag går eller cyklar förbi, så det är inte bara ljuset i bilden som gör det.
Min pappa var inte mycket hemma när jag var liten (har skrivit om honom i ett av de senare inläggen på min ”ordblogg”) så det blev i stort sett mammas inkomst som skulle räcka och det var knapert många gånger. En fabrikssömmerska var inte speciellt bra avlönad. Barnkrubba fanns i stan men man fick inte lämna barnen så tidigt som mamma behövde så vi fick vara hos privata dagmammor. Året före jag började skolan fick hon inte tag i någon så då blev jag ”nyckelbarn” och fick ta hand om min ett år yngre syster. Mamma stressade mellan jobb och hem varje rast och var jämt orolig för oss. Verkligen skönt att de tiderna är förbi och rätten till barnomsorg är genomförd för alla som vill.
3 mars, 2013 — 20:02
LissenTo säger:
Härligt så huset inte blev rivet, som så många andra.
http://lissento.blogg.se/
3 mars, 2013 — 16:27
Susanne säger:
Fast en del hus tycker jag faktiskt man bör riva. Dock inte detta. 🙂
3 mars, 2013 — 20:03
Mona säger:
Fantastisk stämningsfull bild som gör huset ännu mer spännande. Så roligt att det åter verkar bebott för huset ser väl värt ut att bevaras. Kul att höra om dina minnen från 5-årsåldern!
http://fotoentusiastenfotoblogg.blogg.se/category/100hus2013.html
3 mars, 2013 — 19:25
Susanne säger:
Jo, det är väldigt speciellt i mina ögon så det är bra man restaurerat det.
3 mars, 2013 — 20:03