Bilder från Eslöv och övriga världen

Bilfritt i #blogg100

För si så där en åtta, nio år sedan sålde jag mitt livs andra bil, och dessutom den andra av italienskt märke. Ja, precis, det var en Fiat. Och jag tror inte det blir någon tredje trots att jag gillar att köra bil. Fast, nu ljuger jag lite, för i Italien är det inte så jätteroligt även om jag körde nästan varje dag under mina sju år i landet.

Min första bil var en Fiat 600 av 1968 årsmodell. Jag döpte den till Agda och virkade mormorsrutor i glada färger till framsätena. Toppfarten var 80 km/h, dvs. när det var nedförsbacke och medvind. Trots långsamheten gillade jag min röda Agda och blev väl lite ledsen den vinterdag då jag inte kunde starta henne eftersom nyckeln gick i två delar när jag vred om den i tändningslåset. Låset monterades bort och jag använde i stället en liten skruvmejsel för att starta och det fungerade lika bra. Min kära Agda sålde jag efter något år och var utan egen bil tills jag flyttade till hennes hemland.

I Italien köpte vi en alldeles sprillans ny Fiat Tipo, en sådan som ofta används av den italienska polisen och som kommissarie Montalbano kör omkring i. Den mörkblå Tipon fick 1997 följa med mig till Sverige där den så småningom blev svensk, dvs. fick bytt den italienska nummerskylten med AA835RE till en svensk registreringsskylt. Så lätt är det att byta nationalitet för en bil. Tipon glömdes nästan bort de sista åren den var i min ägo och fick oftast stå i ett förhyrt garage. Jag tog tåget eller cyklade och beslutade att sälja min direktimporterade Fiat Tipo när jag köpte lägenhet. Och sedan dess är jag alltså bilfri och saknar väldigt sällan tiden med bil. Att gå eller cykla fungerar alldeles utmärkt när man som jag bor i stan. Och vill jag lite längre bort finns tåget bara några kvarter bort.

Om man inte använder bilen som fortskaffningsmedel kan den ju fungera som en bänk. Den här ”bilbänken” hittade jag i Sydney i början på året.

Två ungdomar sitter i bagageutrymmet på en bil

Inlägg 13 i #blogg100