Skyltsöndag: Ett inlägg i tiggardebatten

För en dryg vecka sedan blev det en lite oväntad debatt om tiggeri med anledning av att Erik publicerade sitt bidrag på valfritt fönster där en leende tiggare visas. Jag klickade mig in på sidan och reagerade starkt på två kommentarer där jag i en av dem tolkade orden som att tiggeriet skulle vara organiserat av ligor, något som bl.a. Sverigedemokraterna påstår men som ingen hittills kunnat bevisa. Däremot visar mer seriös efterforskning på något helt annat. Läs t.ex. Svenska Dagbladets intervjuer och en text av Susanna Alakoski där hon redovisar olika forskarrapporter.

I en av kommentarerna hos Erik nämns deckaren Marcoeffekten av Jussi Adler-Olsen. I handlingen förekommer en klan med brottslig verksamhet med bl.a. organiserat tiggeri. Vad jag kan förstå – utan att ha läst boken – är att den är en helt och hållet påhittad berättelse. I flera recensioner jag läst hyllas författaren som en duktig intrigmakare men ingenstans sägs det att händelserna ska ha en dokumentär bakgrund. Kritik mot författarens skildring av organiserat tiggeri framförs däremot i tidskriften Dast, som skrivit om underhållningslitteratur sedan 1968.

Som jag skrev i min kommentar hos Erik, är jag inte alls överens om det som påstås, dvs. att det i Sverige förekommer organiserat tiggeri med syfte att dra in pengar åt ligor av något slag. För människor som tigger är det i de allra flesta fall i stället den allra sista utvägen för att kunna fylla sina mänskliga behov och ett globalt problem som beror på de stora skillnaderna mellan fattiga och rika, en skillnad som ökat under senare år, även i vårt rika land.

Tiggeri har jag sett en hel del av i olika länder jag bott i eller besökt, bl.a. under mina år i Nicaragua, där jag i början blev väldigt illa berörd. På den tiden (sent 1980-tal) syntes knappast någon tiggare i Sverige och att komma till ett land där de var en del i gatubilden var väldigt ovant. I Nicaragua var det ofta gatubarn som försökte hanka sig fram genom att ta del av det överflöd som bl.a. jag kunde bjuda på. Minns speciellt ett av de få tillfällen då min man och jag åt lunch på en marknad i huvudstaden Managua. Runt om oss fanns som vanligt en del barn med av parasiter uppsvällda magar och med ängsliga, bedjande ögon. Vi åt aldrig upp utan lämnade tallrikarna halvfulla och sköt dem ifrån oss mot något barn i närheten. Maten gick aldrig till spillo.

För drygt ett år sedan såg jag samma ängsliga blick på Stockholms centralstation när jag satt och väntade på att ta tåget hem till Skåne efter en jobbresa och åt en bit på en av snabbmatsrestaurangerna. På långt håll såg jag hur en yngre man med bulsiga, smutsiga kläder stod precis utanför restaurangen och bet på sina naglar medan han bevakade alla matgäster och så snart någon reste sig och inte tog med sig resterna till avfallsbehållarna, snabbt tog sig fram till bordet och plockade på sig de eventuella matrester som fanns kvar. Inte heller jag var ordentlig och tog alltså inte med mig resterna utan lämnade nog mer än vad jag hade tänkt mig.

Debatten på senare tid har mycket handlat om romer som tigger, antagligen för att de är väldigt utsatta i bl.a. Rumänien. Med de möjligheter som nu öppnat sig i och med landets EU-inträde söker de nu försörjning i andra EU-länder. Men inte är det bara romer som tigger. Även svenskar är utsatta och för en tid sedan skrev tidningen Faktum om svenskar som tigger i Spanien (hittar inte artikeln på Faktums hemsida, men väl hos Vagabond) och Metro gjorde ett uppföljande reportage med fakta från UD och Svenska kyrkan utomlands om svenskar som tigger för att överleva. Ett intressant reportage, som ger perspektiv på hur globalt problemet är.

Någon – jag minns inte vem – nämnde i debatten som uppstod hos Erik att eftersom det bara är en fotoutmaning, Veckans fönster alltså, så skulle det inte vara en plats för sådana här samhällsdiskussioner. Men tänk, jag tycker visst att det kan få vara det. Med foton kan avslöjanden om samhället absolut visas och diskuteras.

Nedanstående bilder tog jag i Lund i höstas när insamlingen till Världens barn pågick. Varför är det så mycket lättare att skänka till hjälporganisationer än till de människor som är direkt berörda av det som organisationerna samlar in? Är det lättare att stå ut med samhällets orättvisor om det finns en vägg i form av en hjälporganisation mellan oss rika människor och dem som inte har det lika bra? Varför känner vi oss lättare till mods när vi skänker en slant i den förslutna insamlingsbössan medan vi mår dåligt av att lägga samma slant i den öppna pappersbägaren?

Eftersom det finns skyltar på lite olika sätt i åtminstone den sista bilden, får det här inlägget bli ett bidrag till Pumitas skyltsöndag. Fast Pumita verkar ha farit iväg ut i världen igen.