Bilder från Eslöv och övriga världen

Att skriva i #blogg100

För länge sedan hade jag en skrivmaskin. Inte en sådan fin som den här på bilden utan en liten reseskrivmaskin. Om jag minns rätt köpte jag den när jag pluggade i Umeå i början på 1980-talet, fast jag kan minnas fel och hade den möjligen redan när jag bodde i Lund. Den var blå och vit och jag tyckte väldigt mycket om den. Ibland skrev jag insändare till tidningar eller redovisningar till mina studier eller så satt jag bara och skrev ner det som hände runt mig, rakt upp och ner, utan att tänka direkt.

När jag i slutet på 1980-talet flyttade till Nicaragua fick min skrivmaskin förstås följa med mig. Många brev skrevs på den och även en del artiklar. För att breven skulle nå Sverige lite snabbare och framför allt på ett säkert sätt, lämnade jag dem oftast till någon som var på besök och kunde ta med dem i sitt bagage när de åkte tillbaka till Sverige. På samma sätt fick jag brev från Sverige, någon tog dem med sig till svenskhuset i Managua och det var alltid lika roligt att få en hälsning i ett personligt brev, även om orden skrivits ett par veckor tidigare.

Inte alla brev kom med ”kurirer” utan de skickades också med den vanliga posten. Förstås var det viktigt att sätta på ett litet flygpostmärke för att brevet skulle komma lite snabbare. Gjordes inte det, tog det väldigt lång tid, för då fick de i stället forslas med båt över Atlanten. Och båtar förflyttar sig inte så snabbt som flygplan så då fick jag vänta ännu längre på hälsningarna från Sverige.

Min älskade skrivmaskin fick bara göra en enkel resa över Atlanten och blev kvar i Nicaragua när jag flyttade till Italien. Ibland kan jag faktiskt sakna den lite, tro det eller ej. Trots att Tippex fick användas flitigt och färgbandet skulle bytas med jämna mellanrum.

Gammal skrivmaskin

Inlägg 15 i #blogg100