2016 års första dag är snart till ända och det ligger ytterligare 365 dagar av vårt nya år framför oss. I alla fall här i Europa – i öst har man redan börjat knapra på den andra januari, medan man i väst knappt har inlett den första.
Jag märker att ju äldre jag blir, desto mindre bryr jag mig om de där speciella dagarna. De är ungefär likadana. Jorden snurrar runt sin egen axel och ger oss dag från öster till väster och beroende på jordaxelns lutning i förhållande till solens instrålning får vi olika långa dagar. Någon delade in tiden i år med 365 dagar vardera men det blev inte riktigt rätt så vart fjärde år får vi lägga in en extra dag. I år är det dags igen. Och tänk gaska ofta får vi dessutom lägga till en extra sekund, vilket hände för ungefär ett halvår sedan. Ja, det vi kallar tid går bara åt ett håll i vår värld och vi kan inte fly den. Den påverkar oss ner på cellnivå och gör så att vi så småningom inte håller ihop längre. Livet tar helt enkelt slut.
En person som levde länge var min svärmor. Den andra december 2013 medan jag i Sverige packade väskorna inför resan till Sydney fick jag dödsbudet från Italien. Min svärmors kropp hade till sist gett upp inför tidens nötande och hon somnade stilla in efter ett mer än nittioårigt liv.
Härom kvällen for jag i bil på den väg du ser på bilden. Vägen leder så småningom till en by vid namn Calvenzano där släktingar bor. Medan jag fortfarande bodde i Italien åkte vi nästan varje helg på den här vägen och ofta satt min svärmor i bilens baksäte tillsammans med min äldste son som hon försökte hålla sysselsatt på alla sätt och vis. Den här vägen blev ett delmål och hon döpte den till La strada dei pini, dvs Tallvägen. Det är en lång raksträcka omgiven av tallar så det var ju ett passande namn. Det är lätt att gasa på med fri sikt och inte så väldigt mycket trafik. När vi for där nu kom förstås minnena av min svärmor och alla de bilturer som skedde med henne. Ofta sjöng vi också i bilen, allt för att hålla sonen lugn.
Den här bilden får symbolisera alla dagar som för oss framåt i tiden, en lång raksträcka som aldrig tar slut, åtminstone ser vi inte något slut på den när vi färdas i början. Jag hoppas sträckan inte ska bli alltför krokig och att det ska vara lätt att genomleva tiden för de flesta av oss här i världen, även om det kanske inte ser så ut just nu.
