Jag har nu kommit fram till den femte dagboken från min yngre tonårstid, en enkel anteckningsbok. Det måste vara första gången sen jag skrev texterna som jag läser i den. Det är ingen rolig läsning, enahanda, med mönster som upprepar sig. De första texterna är från ett väldigt blött midsommarfirande, och då menar jag inte att det bara regnade, även om det gjorde det också, midsommaren 1972 på Torekovs campingplats. Sommaren 1972 hade jag jobb som barnflicka, men blev mer eller mindre utkastad från familjen. Jag åkte ofta till Trelleborg, var ute och tältade med olika raggargäng, var med om ett par trafikolyckor men inget allvarligt än så länge.
På hösten började jag nian och läste nog inte en enda läxa under året, möjligen när det var något prov, men underligt nog klarade jag skolan utan sämre betyg än 3 på den femgradiga skolan. Jag fortsatte vara ute och festa på olika platser, bl.a. Jägersbo utanför Höör, ett dansställe som stängde för gott för ett par år sedan, men där det på min tid förekom droger av olika slag. Ett tag hade jag sällskap med en kille i Kristianstad och var hos honom flera dagar i sträck. Emellanåt var jag ganska illa ute, men hade tur och klarade mig från övergrepp och beroende. Några av de kompisar jag hade vi den här tiden levde inte länge.
Dagboksanteckningarna har ibland långa uppehåll men fortsatte dock till försommaren 1973 då jag helt lade ner skrivandet i speciella dagböcker. Korta anteckningar i fickkalendrar tog över för ett par år framåt.
Jag vill verkligen inte visa något ur den här dagboken, vars innehåll och torftighet inte är något intressant att läsa. Det blev det bättre senare, när jag åter började skriva och åkte iväg på min klassresa som totalt förändrade livet.
Inlägg 13 i #blogg100
Mia säger:
Du skrev väldigt vackert i alla fall!
Det låter som du verkligen testade gränserna, att du lika gärna kunde ha hamnat i ett mer dystert liv än vad du har idag. Tur eller om det var ditt förnuft som sa dig att backa, endast du själv som vet…
14 mars, 2016 — 14:40
Susanne säger:
Jo, jag testade allt vad jag kunde och ingen mer än jag själv verkade säga att gränsen var nådd.
Har mina aningar om vad det var som vände allt och det kommer så småningom. Jag hade tur, men också en del förnuft, skulle jag tro. 🙂
14 mars, 2016 — 21:08