För länge sedan, när jag på tidigt 1980-tal bodde i Umeå var jag någon gång i de svenska fjällen och vandrade. Jag minns inte så mycket av det mer än att vi kom hem med mängder av hjortron och att jag inte fick någon fisk när vi prövade lyckan med kastspöt i fjällsjön.
Under mina år i Italien bodde jag strax söder om Alperna med många möjligheter att vandra på höga höjder. Några gånger minns jag speciellt och framför allt den gången min svåger tog mig, min besökande mamma och min äldste son, då fyra år, med upp till en topp vid namn Resegone. Min svåger är gammal bergsklättrare men det tänkte jag ju inte på när han på min fråga om det var en jobbig vandring upp, svarade att det var lätt som en plätt. Vi följde med eftersom det var en tävling mellan byarnas alpina klubbar om vilken by som skulle samla flest deltagare som nådde toppen. Min fyraåring fick bäras på vissa sträckor och vi övriga fick hålla oss i rep på en del platser. Men upp till toppen kom vi och tänka sig, vår by vann tävlingen och vi kom i tidningen. Jag tror jag hade träningsvärk en hel vecka efteråt, men det var det värt.
I augusti 2011 var jag uppe i Alperna igen, i Solda i regionen Trento Alto Adige, med den italienska släkten. Alpkorna gick på sluttningarna med sina bjällror och på håll såg vi glaciärerna. Stigarna var smala och lutningen var brant på alla håll så det gällde att hålla balansen. Men vackert var det och jag gör om det om jag får möjlighet. Bilder på det vackra landskapet har jag publicerat i några gamla inlägg. Jag spelade också in en liten film på ca två minuter, dock med ganska dålig kvalitet, men lite visar den nog av miljön uppe på nästan tre tusen meters höjd.
Och nu har jag alltså kommit hem från en veckas vandring i Sveriges sydligaste fjäll, i norra Dalarna. Varje dag har vi vandrat ungefär en mil, ibland ännu mer, vilket känts i fötterna på kvällarna, framför allt p.g.a. skoskav. Det har blivit många foton och jag är i full fart med redigeringen. Här ser du några av dem. Fler kommer så småningom.
