… eller möjligen renrädsla.
Jag har åter varit upp till Grövelsjöns underbara värld i norra Dalarna tillsammans med ett gäng glada vandrare. Vi åkte upp strax före midsommar och stannade totalt en vecka, vilket den matematiskt lagda kan räkna ut betyder att jag varit hemma en dryg vecka redan utan att ha fått upp fler foton än jaktfalken i förra inlägget. Orsak: sjukdom.
Nu är jag i alla fall hyfsat pigg igen och börjar ta itu med bildbehandlingen av fotona från Grövelsjön. Första dagen med vandring, midsommarafton, hade jag bara med mobilen eftersom vi riskerade regn. Nu kom det inte något, men det var i stället väldigt kallt och blåsigt. Jag lyckades redan denna första dag ut för skoskav, vilket gjorde att jag på midsommardagen stannade i stugan medan nästan alla andra vandrade iväg.
Nu ville jag ju inte tillbringa hela dagen inomhus så jag gav mig iväg på en för mitt skoskav lite bekvämare promenad längs den i stort sett öde landsvägen ner mot Storsätern för att handla i Fjällbua, en promenad på ungefär tre kilometer, enkel väg. Nu fick kameran också följa med. På väg tillbaka till våra stugor efter att ha slutfört mina inköp, gick jag som brukligt är på vänster sida av vägen för att se eventuella mötande bilar. Men inte var det bilar jag mötte utan i stället ett par renar som hade stannat till vid Storsätra fjällhotell för att ta sig ett skrovmål. Min kamera lyftes förstås och samtidigt lyfte rentjuren sitt huvud med de majestätiska hornen. Snabbt beslöt jag mig att byta till landsvägens högra sida.
Sven säger:
Hehe ja de, renarna, är ju dessutom lite snabbare än man själv är och med skoskav finns risken att det blir ännu lättare för dem att komma ifatt en. Och nej, hornen ser inte ut som ngt man vill bli ”kittlad” av.
8 juli, 2018 — 18:32
Susanne säger:
Jag håller mig till ordspråket ”Bättre fly än illa fäkta” så länge jag inte vet om renen är tillräckligt tam.
8 juli, 2018 — 18:45