Om mindre än en månad är det dags för julledighet och jag reser som vanligt till släkten i Italien. Den här julen blir dock inte som den brukar vara. En av släktingarna finns inte längre kvar där hon ska och jag kommer alldeles säkert att gråta ännu en skvätt och känna saknad efter de alltid så vänliga orden och leendena som mötte mig när jag tittade in hos henne. Omtanken, uppskattningen, skratten och de glittrande ögonen – det möter mig inte längre när jag kommer dit. Och så blir jag ledsen igen när jag skriver det här…
Ett foto från julledigheten för två år sedan får avsluta inlägget. Då sken solen och fick träden att kasta långa skuggor på det vintergröna gräset vid ingången till Villa Campello. Långt borta syntes de snöklädda alptopparna. Den här vyn finns i alla fall kvar.
