Den tredje juni är en speciell dag för mig. Inte bara för att Italien enligt regeringsbeslut i natt den här dagen beslutat att öppna upp landet för alla som vill röra sig mellan olika regioner och som vill besöka landet från andra EU-länder. Nej, den tredje juni år 1995 är också den dagen min yngste son föddes i Monza, Lombardiet, Italien. Nu väntar jag med gratulationer och gläds i stället åt att jag så sakteliga kan börja planera att åka ner till Italien igen. Fast det beror förstås inte bara på åtgärderna Italien nu vidtagit utan även på vad andra länder gör. Även om Italien släpper in mig i landet så blir jag förhindrad att resa.
- För det första avråder svenska UD alla som är bosatta i Sverige att avstå från utlandsresor till den 15 juli.
- För det andra har Danmark stängt gränsen för oss vilket betyder att jag inte kan ta mig till flygplatsen och inte heller ta tåget genom Danmark. Vilka andra hinder som finns längre söderut har jag inte koll på men förmodar att ännu fler länder skulle sätta stopp för mig att ta tåget söderut.
Fast tänker jag efter finns ju möjligheten att ta sig till en flygplats inom Sveriges gränser, dvs till Sturup här i Skåne som är den flygplats som faktiskt kan nås med en bilresa som är kortare än två timmar, vilken är den begränsning svenska myndigheter rekommenderar för resor inom landet. Från Sturup finns inga direktflyg till Milano så det blir i så fall byte på annan flygplats. Ja, det kan gå men innebär förmodligen en ganska lång och dyr resa.
Jag tror jag väntar med en Italienresa till senare. Yngste sonen är ju dessutom i Australien så jag kan ändå inte gratulera honom på plats.
Här ser du en bild jag tog i Milano i september för fyra år sedan. Några enstaka så här vackra gamla spårvagnar kör fortfarande runt i Milano.
