Idag skulle min svägerska fyllt år. Hon saknas mig väldigt, väldigt mycket och jag tänker tillbaka på den dag jag bytte de sista orden med henne, då i slutet på augusti, för bara ett par månader sedan, när jag åkte till Italien för att närvara på hennes brorsdotters bröllop i Rimini. På vägen tillbaka till Albiate åkte några av oss först till pyttelandet San Marino. Det var då, innan dödsfallen grumlade tankarna på Italien. Den dagen var vi glada och kunde inte föreställa oss att döden en månad senare först skulle ta brudens pappa och så efter ytterligare två månader min svägerska. Det går inte en dag utan att jag tänker på både hennes bror och henne, allt jag lärt mig av henne, alla samtal, alla utflykter tillsammans, hennes vänlighet och värme, hennes skratt och omtanke om andra…



Dagen efter vi varit i San Marino, satte jag mig bredvid min svägerska där hon låg i sin säng för det jag då inte visste var vårt sista samtal och avslutade med orden ”Ti voglio tanto bene” och hon svarade ”Anche io ti voglio bene”, ord som inte uttalas så ofta av de italienska släktingarna. Nu är jag glad att just de orden blev de sista.
Sven säger:
Inget roligt när det är sådana dagar. Vet själv hur det är, hade en lumparkompis som jag pratade i telefon med på en onsdag och på fredagen fick jag veta att han inte fanns med oss längre. Det kan gå så fruktansvärt snabbt och helt utan att man vet om att ngt sådant är på väg att hände. Det känns alltid extra, tycker jag, på deras födelsedagar.
15 december, 2022 — 21:36
Susanne säger:
Tack för dina ord! Just nu är jag i byn igen men en planerad resa. Saknaden efter dem är stor och julfirandet blir inte som vanligt.
22 december, 2022 — 19:01