Lyssnade på radionyheterna och uppfattade att vi är på väg mot en ny namnlag som innebär att ett par som gifter sig ska få möjlighet att slå samman sina efternamn. Det är idag inte så.
Faktiskt trodde jag att vi redan hade en sådan lag men inser att ännu är vi kvar i det mönster som gör att kvinnan oftast tar mannens efternamn i ett icke samkönat äktenskap. Hur det ser ut i ett samkönat förhållande har jag ingen aning om. Det bör ju rimligtvis bli att båda behåller sina namn eller att båda vill ha bådas.
Jag gifte mig i Nicaragua med en italiensk man, vilket är en lång historia bara det. Eftersom man vid giftermål i både Nicaragua och Italien behåller sina efternamn så var det helt naturligt för mig att behålla mitt svenska namn som jag ärvt efter pappa. (Fram tills jag var en månad gammal hade jag faktiskt mammas finska efternamn eftersom de ännu inte var gifta när jag föddes.) Det var dessutom enklare med tanke på alla dokument som annars skulle ändras via ambassaden. Det räckte så bra med all den pappersexercis vi gick igenom på grund av äktenskapet.
Vår äldste son föddes i Nicaragua och fick därför två efternamn. Först det italienska efter sin pappa och sedan mitt. Så är namnlagen där, liksom i resten av Latinamerika (tror jag i alla fall). Namnen registrerades även i Sverige på samma sätt, medan det i Italien bara gick att få det italienska efternamnet. Som född i Nicaragua fick han dessutom nicaraguanskt medborgarskap förutom de svenska och italienska.
Vår yngste son föddes i Italien och fick där endast sin pappas efternamn, men registrerades i Sverige med dubbelt efternamn enligt samma princip som den äldste. Då var jag inte medveten om att barn vid dubbla efternamn får mammans som så kallat mellannamn och att pappans sätts sist. Våra barn har alltså dubbla efternamn i Sverige, men endast ett i Italien.
När de bodde med mig i Sverige använde båda pojkarna mest det svenska efternamnet som ju stod registrerat sist. Det var enklast så, även om de oftast sköt in det italienska också. Nu bor de i Italien och använder därför endast sin pappas efternamn, vilket får anses vara det enklaste just där. Mitt svenska efternamn är svårt för en italienare att uppfatta och uttala. Bokstaven H uttalas inte och bokstaven U får ett uttal som mest liknar O, dvs. det blir något i stil med Oltman.
Nyligen gifta personer brukar ofta åka på smekmånad så därför passar den här bänken bra att sätta sig på. Den finns i Katoomba utanför Sydney. Bilden får också bli mitt bidrag till Pumitas skyltsöndag.
Inlägg 23 i #blogg100
