Bilder från Eslöv och övriga världen

Kategori: Bänkar (sida 2 av 3)

Momsdeklaration i #blogg100

Sommaren 2012 beslutade jag mig för att skaffa F-skattsedel eftersom jag fick en del förfrågningar om mina foton. Nu blev det inget sålt just det året men förra året kunde jag faktiskt börja dra in lite pengar. Kul, men nu sitter jag här och ska försöka mig på att för första gången momsdeklarera på skatteverkets hemsida och det lyckas inte speciellt bra. Åtminstone inte i kväll.

När jag matade in decimaltal protesterade systemet vilt och jag fick upp ett felmeddelande som sa att det jag matat in inte dög. Och den där felmeddelanderutan bara hängde kvar så att jag blev tvungen att tvångsavsluta webbläsaren. Efter flera försök lyckades jag i alla fall att mata in heltal i rätt rutor. Klickade på spara-knappen och fick så upp ett felmeddelande om att summeringen inte stämde. Jag gav upp för i kväll och tänker att jag får försöka en annan dag. Jag har ändå på mig till mitten av maj för momsdeklarationen.

Den här bänkbilden var en av dem jag sålde förra året. Inramad och klar för upphängning. Jag döpte den till ”Sovstad?”.

Man på bänk under skylt med "Eslöv"

Inlägg 20 i #blogg100

Lönespridning i #blogg100

En del tycker att löner ska sänkas och andra tycker att de ska höjas. De löner som ska sänkas är de lägsta och de löner som ska höjas är de högsta. Tänk vad klokt. De som har ska ha ännu mer och de som har lite ska ha ännu mindre. I alla fall om man lyssnar på två av de ekonomiska nyheterna som rapporterats den här veckan.

I måndags skrev Dagens Nyheter att professorn Lars Calmfors vid Institutet för internationell ekonomi tycker att Sveriges lägstalöner måste sänkas för att vi ska klara arbetslösheten. Professorn är så klok, så klok, så han kan säkert fundera ut något sätt att leva på ännu lägre lön än den lägsta, speciellt om du är ensamstående förälder. Visst?

Idag nås vi av nyheten att Swedbanks styrelseordförande Anders Sundström har ett så fantastiskt krävande och ansvarsfullt arbete att han måste ha en höjning på 74 % och därmed får inkassera 2 350 000 kr, alltså en ökning i krontal på en miljon. Visst måste hans insats vara alldeles fantastisk? Ett månadsarvode på 195 000 kr, för jag antar att summan som nämns är ett årsarvode. Månadsarvodet kan väl ungefär motsvara årslönen för den med den lägsta lönen, om inte ännu mer.

Ibland undrar jag vad man gör med så mycket pengar. Har du något förslag?

Har man inte så väldigt mycket pengar så kanske man även får nöja sig med en trasig gammal bänk som den här. Jag hittade den i Katoomba utanför Sydney i december förra året.

Trasig bänk vid stig

Inlägg 19 i #blogg100

Mer ”Malmö kämpa” i #blogg100

Läste alldeles nyss en debattartikel i Sydsvenskan om den stora manifestationen i Malmö i söndags. Daniel Andersson skriver att det har getts en alltför ensidig bild av vilka som deltog. Jag kan inte annat än hålla med honom när han skriver att så många som möjligt bör engagera sig i frågor som rasism. Det är inte en fråga för extremvänstern utan en medmänsklig angelägenhet.

Själv åkte jag iväg mest för att fotografera – även om jag gick med en stund i tåget också – och var i början allt lite rädd för att det skulle bli oroligheter. Därför var det skönt att få sällskap av några fotokompisar. När jag väl var där och människorna började röra sig och välla fram på gatorna, insåg jag hur starkt det var. Visst fanns det grupperingar jag inte har så speciellt mycket gemensamt med, men det fanns också andra vars budskap jag kan hålla med om fullt ut. Och majoriteten av dem som gick med i tåget var nog helt vanliga människor som helt enkelt tycker det gått för långt när nazister ger sig på att allvarligt skada eller försöka mörda meningsmotståndare.

Mordförsöken natten mot den nionde mars verkar ha varit den utlösande händelsen för att få många fler att öppet visa att det inte är ok med rasism, nazism eller fascism. Och visst är det på tiden att vi som är emot detta faktiskt reagerar öppet och inte låter oss tystas av hoten. Trots att så pass många av Sveriges befolkning som 5,7 % vid förra valet röstade på ett parti som står för främlingsfientliga åsikter, så är det inte ok att diskriminera någon p.g.a. dennes kön, religion eller annan tillhörighet. Så stadgas i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna som antogs redan 1948. Visst är det väl underligt att vi inte kommit dithän att de infriats? Lite bakvänt helt enkelt. Ungefär som sittställningen den här mannen har på sin bänk.

Man som sitter bakvänt på en bänk

Inlägg 18 i #blogg100

Jag kan inte låta bli att visa ytterligare några bilder från i söndags. Håll till godo med de här tre bilderna på ganska vanliga människor.

Glad tjej i kesp Familj med barn och skylt med texten "Sluta hata. Börja prata." Tjej med vit peruk

Trött i #blogg100

Jag tog nog ut mig igår när jag försökte hinna med att fotografera alla de tio tusen personerna som ville ta tillbaka sitt Malmö. I kväll är jag alldeles för trött för att lyckas få ihop något mer än några meningar. Igår var det däremot en annan ”hundrabloggare”, Stefan som var trött. Han är en av dem jag upptäckt genom utmaningen. Härliga humoristiska inlägg. Kolla själv, vetja.

Den här mannen var också ganska trött när jag såg honom vila på en bänk i Queen Victoria Building i Sydney, strax efter nyår.

En trött man på en bänk

Inlägg 17 i #blogg100

”Kämpa Malmö” i #blogg100

Ingen hade väl trott att det skulle komma så många människor till Möllevångstorget i Malmö idag. Polisen rapporterade ungefär 10 000 deltagare från sin helikopter som jag såg cirklade ovanför den mäktiga människomassan. Sydsvenskan, SVT, Skånskan och säkert ännu fler medierapportörer och fotografer var där. Timbuktu, Mikael Wiehe och många fler artister var där. Malmös socialdemokratiska kommunalråd Katrin Stjernfeldt Jammeh var där. Feministiskt initiativ, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och ännu fler politiska partier var där. Men framför allt var otroligt många vanliga människor där, människor som inte vill ha några rasister, nazister eller fascister i Malmö. Och nej, de sistnämnda var inte där, i alla fall gav de inte sig till känna. Allt gick mycket lugnt till och ingenting oroväckande hände. Stämningen var på topp och beslutsamheten att inte släppa fram främlingsfientliga krafter var stor.

Här ser du några av de bilder jag tog idag.

Täten på demonstrationståget med banderollen "Kämpa Malmö" Banderoll med texten "Mot nazism" Banderoll med texten "No pasarán" Handtextad skylt med texten "Kärleken besegrar allt" Banderoll med texten "Expecto patronum" Banderoll med texten "Kæmp Showan" Flicka med handtextad skylt  med "Inga nazister. Nej, nej, nej"

Och nedanstående bänkar var det väl knappast någon som hann sätta sig på. Bilden tog jag ungefär en timme innan alla samlades.

Tomma bänkar på Möllevångstorget

Inlägg 16 i #blogg100

Sorgsen i #blogg100

Jag var just inne och kollade mitt Facebookkonto och undrade hur det stod till med mina vänners aktivitet. Periodvis är jag väldigt dålig på att logga in och missar därför en del mer eller mindre viktiga händelser. Oftast är det intressanta fotoarrangemang där Rei av praktiska skäl bestämt att deltagarantalet är begränsat. Därför missade jag t.ex. när han organiserade en tur upp i en av pylonerna på Öresundsbron förra året. Vad jag grämde mig över att min reservplats inte blev en ordinarie bara för att jag inte loggat in på Facebook. Det hade ju varit fantastiskt att få ta med kameran upp dit man vanligtvis inte kommer som vanlig dödlig. Nåja, nu var det inte det jag skulle skriva om utan en helt annan sak.

Idag loggade jag som sagt in och kollade runt bland mina Facebookvänner. Ja, inte för att det är så många, bara drygt hundra, varav det är ett fåtal jag inte träffat i verkligheten. I höstas fick jag ett dödsbud från dottern till en av mina vänner jag inte träffat på många, många år. Det kom väldigt plötsligt och grämelsen och ångern över att jag inte tagit mig tid att göra den där långa resan för att träffa henom igen var stor. Tårarna rann och minnena från de åren vi umgicks blev så tydliga. Ännu ligger hens profil kvar och varje gång jag ser den, går tankarna åter bakåt i tiden.

Efter att ha scrollat förbi majoriteten av vänner, fastnade jag vid en vän jag inte sett i flödet på ett tag. Jag visste att hen var allvarligt sjuk och klickade på profilbilden varpå jag möttes av beskedet att kontot blivit inaktiverat. Och jag förstod att det var slut på lidandet. Vi träffades bara en enda gång i verkligheten men det var ett möte som för mig är fullt av känslor av allehanda slag. Sedan dess har kontakten endast skett via enstaka mail och sedan ett par år tillbaka via Facebook, men tillräckligt mycket för att jag åter igen ångrar att jag inte varit inloggad tillräckligt ofta för att kunna skänka några ord av medkänsla.

Ännu ligger båda dessa vänner kvar på min lista och jag vill inte ta bort dem. På något sätt känns det som om de fortfarande finns när jag ser dem i vänlistan.

Idag vill jag sitta på en bänk och titta ut över vackra och vidunderliga Blue Mountains och minnas dem som inte längre finns och som jag inte hann ta avsked från.

Bänk vid en utsiktspunkt mot Blue Mountains

Inlägg 15 i #blogg100

π-dagen i #blogg100

Ack, o fasa
π numer förringas
ty skolan låter var adept itvingas
räknelära medelst räknedosa
och så får tilltron till tabell en dyster kosa
nej låt istället dem nu tokpoem bibringas

Listar du ut vad den här ramsan står för? Jag lärde mig den när jag pluggade matte på Umeå universitet i slutet på 1970-talet som en liten rolig grej i geometrikursen. Ramsan sitter än och jag brukade skriva upp den på tavlan när jag förr undervisade i matte. Det gör jag ju inte längre men har då och då användning för mina matematikkunskaper i mitt nuvarande arbete.

Eftersom det idag är internationella π-dagen passar det väl bra att bänka sig på en rund bänk någonstans söder om Melbourne. Möjligen med en australiensisk pie. Eller du föredrar en italiensk pizza?

Vit bänk runt ett träd

Inlägg 14 i #blogg100

Bilfritt i #blogg100

För si så där en åtta, nio år sedan sålde jag mitt livs andra bil, och dessutom den andra av italienskt märke. Ja, precis, det var en Fiat. Och jag tror inte det blir någon tredje trots att jag gillar att köra bil. Fast, nu ljuger jag lite, för i Italien är det inte så jätteroligt även om jag körde nästan varje dag under mina sju år i landet.

Min första bil var en Fiat 600 av 1968 årsmodell. Jag döpte den till Agda och virkade mormorsrutor i glada färger till framsätena. Toppfarten var 80 km/h, dvs. när det var nedförsbacke och medvind. Trots långsamheten gillade jag min röda Agda och blev väl lite ledsen den vinterdag då jag inte kunde starta henne eftersom nyckeln gick i två delar när jag vred om den i tändningslåset. Låset monterades bort och jag använde i stället en liten skruvmejsel för att starta och det fungerade lika bra. Min kära Agda sålde jag efter något år och var utan egen bil tills jag flyttade till hennes hemland.

I Italien köpte vi en alldeles sprillans ny Fiat Tipo, en sådan som ofta används av den italienska polisen och som kommissarie Montalbano kör omkring i. Den mörkblå Tipon fick 1997 följa med mig till Sverige där den så småningom blev svensk, dvs. fick bytt den italienska nummerskylten med AA835RE till en svensk registreringsskylt. Så lätt är det att byta nationalitet för en bil. Tipon glömdes nästan bort de sista åren den var i min ägo och fick oftast stå i ett förhyrt garage. Jag tog tåget eller cyklade och beslutade att sälja min direktimporterade Fiat Tipo när jag köpte lägenhet. Och sedan dess är jag alltså bilfri och saknar väldigt sällan tiden med bil. Att gå eller cykla fungerar alldeles utmärkt när man som jag bor i stan. Och vill jag lite längre bort finns tåget bara några kvarter bort.

Om man inte använder bilen som fortskaffningsmedel kan den ju fungera som en bänk. Den här ”bilbänken” hittade jag i Sydney i början på året.

Två ungdomar sitter i bagageutrymmet på en bil

Inlägg 13 i #blogg100

Minnesdag i #blogg100

I morse blev jag åter ensam. Yngste sonen for hem till sin pappa i Italien efter att ha varit hos mig sedan i torsdags. Jag följde honom till tåget mot Kastrup innan jag fortsatte till mitt arbete.

För tre år sedan var han också här. Den dagen vaknade hela världen till nyheten om tsunamin i Japan och vi såg på tv hur människor och byggnader sveptes iväg av gigantiska vattenmassor. Jag och mina två pojkar vaknade dock till en helt annan händelse. Vi skulle gå på pappas minnesstund och hade annat att tänka på så vi reagerade knappast på nyheten om tsunamin.

Också idag nåddes vi av en overklig nyhet som jag inte uppfattade förrän sent på dagen eftersom jag i morse inte tänkte på annat än att sonen skulle iväg. Nyheten kom dock ifatt mig i kväll och gjorde mig illa till mods. Den radioröst jag hört så många gånger rapportera från olika oroshärdar i världen har tystats av en kula i nacken.

På en gammal bänk i Katoomba utanför Sydney hittade jag i december en kvarglömd bukett som kan passa bra att visa idag.

Blombukett på en bänk

Inlägg 11 i #blogg100