Ibland blir jag bara så trött. Och arg. På Facebook – och på många fler som jag inte känner till – som samlar in långt mer data om mig och mina surfvanor är vad mina bloggbesökare kan läsa sig till i klartext.
Som jag nämnt är jag igång med planeringen av ännu en långresa och söker förstås information lite överallt. Ja, jag vet att det lagras information på min dator om vilka sajter jag besöker och rensar därför lite då och då ut en del cookies, men kan alltför lite för att lista ut om jag kan ta bort alla. Misstänker också att det lagras filer lite överallt där jag kanske inte hittar dem. Tar jag bort för mycket så hakar andra inställningar upp sig och det blir inte lika lätt att surfa vidare på sajter jag vill komma åt.
Facebook (och andra) spionerar på allt som lagrats hos mig (ja, hos dig också) och vad jag gör på nätet. De vet precis vart min resa ska gå, det ser jag på den riktade reklamen. När jag blir riktigt irriterad på den där avslöjande reklamen bestämmer jag mig för att logga ut och inte logga in på ett tag. Men minsann om inte Facebook får reda på det också. Mail strömmar in om att den och den har uppdaterat sin status eller haft kontakt med den och den och jag uppmanas att logga in för att ta reda på allt som hänt under min frånvaro. Förstås blir jag ännu mer obstinat – för sådan är jag – och totalvägrar att logga in. Tills en dag då nyfikenheten blir alltför stor på vad alla har för sig och vad som sprids i flödet.
Ja, vad ska man på nätet och göra? Egentligen? Jag kan ju sitta vid min MacBook och surfa lokalt bland alla mina bilder i stället för att surfa runt på Facebook och umgås med vänner. Eller blir man asocial då?
Bilden här tog jag med självutlösaren en dag i mitten på februari och den blev då mitt bidrag till Fotosöndags tema belyst. Och tänk, den är nu min profilbild på bl.a. Facebook.
Uppdatering: Nu läser jag att en massa människor i Österrike stämmer Facebook för just det här.
Inlägg 39 i #blogg100
