Kategori: Personligt (sida 1 av 5)

21 november, 2020

Varför är det så svårt med upphovsrätt?

För snart nio år sedan blev jag kontaktad av en person som i sitt arbete ville köpa en av mina publicerade bilder. Eftersom de krävde F-skattsedel för att de skulle köpa bilden lagligt, blev det inget köp utan jag skänkte i stället bort en högupplöst bild. Händelsen fick mig dock att sätta igång med det jag redan hade funderat på: starta en enskild firma och därmed bli godkänd för F-skatt och registrerad för moms. Första året sålde jag inte en enda bild, men 2013 började det lossna och försäljningen sköt fart mycket genom att den person som fick mig att starta min enskilda firma också gjorde mig en gentjänst genom att hänvisa till mig när andra ville köpa den bild jag skänkt bort.

Min fotoblogg har automatiskt också blivit min kanal för marknadsföring och flera försäljningar har skett genom att företag, myndigheter och andra har hittat hit. Dock finns det andra som hittar hit, eller gör ett bildsök via en sökmotor och ser mina foton, men som inte bryr sig om att ta reda på hur det de hittat kan användas utan helt enkelt kopierar en bild de vill ha utan en tanke på upphovsrättslagen och mer eller mindre anger sig själva som skapare av de foton jag tagit. Jag har sett exempel på att man klippt bort nederkanten på ett foto – där min hemsidesadress finns – och där man gjort animerade gif-bilder med snöflingor ovanpå den ursprungliga bilden, allt för att skyla att bilden inte är deras.

Ibland händer det att jag gör en bildsökning, men det är inte speciellt ofta, utan i stället är det slumpen som avgör om jag ska råka på mina foton där de inte hör hemma. Varje gång det händer blir jag först ledsen och besviken och sedan arg. Varför når inte informationen om upphovsrättslagen fram till alla som stjäl bilder och använder dem som om de vore deras egna?

I veckan var slumpen framme igen när jag satt i ett Skypemöte vid en presentation där jag plötsligt upptäckte en bild jag tagit men som var beskuren och bara någon minut senare ytterligare en bild där mitt namn dock syntes en smula. Jag blev förvånad, besviken, ledsen och till sist irriterad och arg. Ännu en gång såg jag mina foton där de inte ska finnas.

Och nej, det är inte första gången slumpen gör på det här sättet. Några andra exempel:

En kväll när jag gick in på Facebook såg jag ett foto i en reklamsnutt som visades. Eftersom jag kände igen mitt foto klickade jag på det och hamnade hos ett politiskt parti som helt sonika lagt beslag på inte bara ett, utan två, foton och samtidigt tagit bort mitt namn. Jag fick faktiskt betalt när jag kontaktade dem.
En kväll för något år sedan satt jag på en offentlig föreläsning på kulturnatten i Lund när den som pratade helt plötsligt visade en bild jag tagit i Lund. Efter föreläsningen pratade jag med personen, som skämdes väldigt mycket. Betalt fick jag aldrig.
För några år sedan upptäckte jag en annan av mina bilder som tagits för att representera en persons trädgård i någon slags tävling hos en känd trädgårdsexpert. Bilden hade jag inte alls tagit hos denna person. Jag kontaktade trädgårdsexperten som genast diskvalificerade personens bidrag. Betalning för bilden? Nej. Och mitt namn var förstås borttaget från fotot.
Ett nyhetsbrev gick ut till en stor sändlista från en kommunanställd. Även jag fick detta nyhetsbrev och upptäckte att ett av mina foton hade använts som brevhuvud. Jag kontaktade den ansvariga för utskicket och fick faktiskt betalt.
Ett svenskt universitet hade tagit en bild för att presentera en kurs i italienska. Jag kontaktade dem, de tog bort bilden, men jag fick aldrig betalt.
I slutet på förra året blev jag uppmärksammad av samma person som jag inledde detta inlägg med, att ett av mina foton användes av ett företag för att göra reklam för ett musikevenemang. Jag fick efter vissa svårigheter kontakt med de ansvariga som även hade förvanskat bilden. De svarade först inte men skämdes tydligen och tog ganska snabbt bort bilden. Till slut fick jag svar från dem om att de inte hade förstått att de inte kunde använda andras bilder så här. Betalt fick jag inte och inte förrän senare förstod jag att det faktiskt var ganska kända artister som låg bakom evenemanget.

Det är förstås inte bara jag som drabbas av de här olika typerna av bildstölder. Min systerdotter Malin är en duktig djurfotograf och blir ofta bestulen på sina foton. Liksom jag blir hon också både ledsen och arg när hon ser sina foton på platser där de inte hör hemma.

Jag har också suttit på stora konferenser och sett kända fotografers foton användas utan tillstånd. Förra året såg jag en av Erik Johanssons bilder representera en föreläsning som gavs för personer från hela Sverige.

Och så finns det förstås många företag och myndigheter som gör som de ska och faktist köper det foto de vill använda. All heder till dem och alla andra som har satt sig in i reglerna om hur man kan använda foton. Läs t.ex. hos verksamt.se om upphovsrättens betydelse vid användning av foton om du inte känner till vad som gäller.

Om du nu vill använda något av mina foton så kan du läsa mer här om hur du kan göra.

Till den här utsikten längtar jag väldigt mycket just nu. Albiate, Italien, den 23 december 2019.

2 juli, 2019

På väg till andra sidan jorden

Nej, det är inte jag som ska iväg och resa utan min yngste son som idag påbörjade sin ett år långa frånvaro från Europa, långt bort till det stora landet down under, en resa hans storebror gjorde för drygt sex år sedan. Visst känns det lite oroligt för hans mamma, liksom det gjorde för sex år sedan när den förste sonen gav sig iväg. Trots oron jag känner, tror jag allt går bra med både arbete och bostad. Och så småningom ska jag väl åka iväg och hälsa på honom precis som jag gjorde när den äldste bodde där. Om den resan, över årsskiftet 2013-2014, skrev jag varje dag till foton jag tog. I kväll letade jag upp ett gammalt foto på en av de mest kända byggnaderna i världen som står där vid vattnet och lyser vit. Visst ser du vad det är för byggnad?

27 april, 2016

Ett samtal och så ordnar sig allt i #blogg100

Jaha, jag kom visst av mig. Lusten att fortsätta på blogg100 försvann. Orden ville inte komma och inte heller bilderna trots att jag hade mitt tema klart och skulle rota reda på gamla texter jag skrivit och gamla foton jag tagit och berätta min personliga historia för alla som ville läsa. Nåja, jag bloggar väl lite då och då i stället. Att publicera minst ett inlägg hundra dagar i rad är ju inget tvång utan alldeles frivilligt och jag gör precis som jag vill. Så det så.

Senast jag skrev, för ungefär en vecka sedan, kändes det som att hela livet var på väg utför, jag var alldeles nere i skorna och höll på att dundra in i den där hemska väggen igen. Men så igår hade jag ett samtal, ett sådant där vanligt, årligt medarbetarsamtal, eller utvecklingssamtal, eller vad det nu egentligen ska kallas. Ett samtal var det i alla fall och det var med min närmaste chef och planerat att hållas just igår förmiddag precis före lunch och jag tyckte att jag var så trött och less på allting och hade verkligen inte lust att sitta och samtala utan mest av allt ville jag bara gå hem och slänga mig i sängen och tjuta av förtvivlan över att inte hinna med och inte räcka till. Men in kom chefen med ett stort leende på läpparna och öste över mig så många fina och uppskattande ord att jag blev alldeles stum. Nej, nu ljuger jag, stum blev jag inte, men jag satt med ett stort leende även jag och skrattade generat och försökte förstå att det var mig chefen talade om. Så idag är jag tillbaka på banan igen och är glad och trevlig och tar itu med saker på mitt vanliga sätt igen. Tänk vad ett bra samtal kan betyda mycket.

Flygplan och kyrktorn mot blåfärgad himmel

Nu är jag uppe och flyger bland molnen igen.

Inlägg 53 i #blogg100

20 april, 2016

Nu går det undan i #blogg100

Just nu går livet i racerfart och jag hinner inte riktigt med allt som är på gång. Jobbkalendern känns proppfull – fast det är den kanske inte egentligen, utan det är väl som vanligt bara jag som fyllt den med innehåll och tycker att jag ska hinna med alla åtaganden och önskningar från kollegor. Lunchen stoppar jag i mig på mindre än tjugo minuter och på fikarasterna rusar jag iväg och häller upp en kopp kaffe och springer tillbaka till skrivbordet för att fixa en massa saker samtidigt som jag sörplar i mig kaffet som till råga på allt hinner kallna innan koppen är tom eftersom jag glömmer den när jag koncentrerar mig på uppgifterna jag har framför mig. Nej, det börjar bli dags att ta itu med mig själv och lära mig att säga nej. Jag känner att irritationen kommer krypande och jag blir odräglig och inget trevlig alls att ha att göra med eftersom jag förväntar mig att även andra ska skynda på. Dags att ta en liten paus helt enkelt och inte dra upp takten ännu mer. Nu!

Och inte blir det heller något vidare blogginlägg i kväll. Huvudet snurrar av tankar på jobbet. Nu blir det några bilder från Dunkers i Helsingborg i stället för fler ord. Jag var där med fotogänget i början på mars för att bl.a. se utställningen med Vivian Maiers fantastiska gatufoton. Har du tillfälle, så gå dit.

Inlägg 51 i #blogg100

19 april, 2016

Fotoutställning i #blogg100

Nästan hela kvällen har jag ägnat åt att göra i ordning gamla och nya foton, tagna i min hemstad, inför en utställning jag ska ha i maj och juni. Äntligen är jag klar och har skickat in bildfilerna till Crimson där jag brukar låta trycka upp mina foton de gånger jag gör det, vilket inte är speciellt ofta. Egentligen borde jag gjort klart det här för länge sedan men hur det är så har det inte blivit av förrän nu. Fast jag lovar att nästa gång jag ska ställa ut, då, då ska jag verkligen planera i tid. Hedersord.

Fotona lär komma innan veckan är till ända för Crimson brukar vara väldigt snabba med leveransen. Då är det dags att rama in dem och så ska väl allt vara klart inför den första maj då de ska hängas upp. Hoppas nu inget blev fel i beställningen bara.

Allra första gången jag ställde ut foton var i Stockholm hösten 1987. Jag hade på sommaren varit på en resa i diktaturens Chile (och Argentina) och hade med mig såväl diabilder som svartvita foton. Med hjälp av en chilensk fotograf i exil kopierade jag upp svartvita bilder till en utställning på ABF i Stockholm. Tyvärr hann jag inte se den själv eftersom jag gav mig iväg till Sandöskolan för studier inför resan till Nicaragua. Bilderna blev kvar i Stockholm men negativen har jag kvar någonstans.

Det här fotot ratade jag och det kommer alltså inte med på utställningen.

Och nej, jag får inget betalt av Crimson för att jag nämner dem här. Det är helt enkelt så att jag tycker de gör ett bra jobb, så lite cred får de ha. Bara de nu inte misslyckas med den här beställningen.

Inlägg 50 i #blogg100

18 april, 2016

Filmstudio nu och då i #blogg100

Ungefär varannan måndag kväll går jag på bio, på Bian i Eslöv, den som du ser på bilden här nedan. På Bian visar Eslövs filmstudio filmer som önskats av medlemmarna. När filmen är slut ska man plocka en liten glaskula ur en burk som någon ur styrelsen håller fram. Kulan ska man sedan lägga ner i ett litet hål i en av fyra upp- och nervända lerkrukor. På krukorna står det textat i svart i tur och ordning: Jättebra, Bra, Mindre bra, Dålig. Efter två – eller tre – veckor, precis innan nästa film ska visas läses resultatet upp och dessutom publiceras det på Filmstudions hemsida.

I kväll visades sista filmen för terminen, en film där jag tvekade inför valet av vilken kruka jag skulle låta få sluka min glaskula. Jag var lite snål med omdömet och la till sist kulan i krukan märkt Bra. Filmen som visades var Pride, en film om gruvstrejken i Wales 1984-1985 och som stöddes av en gayorganisation i London. En fantastiskt varm och humoristisk film, fylld av solidaritet mellan olika grupper i samhället och som, om jag förstår det rätt, har verklighetsbakgrund.

När jag var liten fanns två biografer i Eslöv: Capitol och Palladium. Den första biofilm jag såg som liten var nog Snövit men det kan också ha varit Oliver Twist. Mitt i filmen var det paus, för att byta filmrulle skulle jag tro. När jag senare såg på film i Italien, fick jag återuppleva filmpauserna på bio, men det var säkert bara en tradition man höll kvar av nostalgiska skäl. Eslövs nuvarande biograf, Bian, startade sin verksamhet 1993. Jag var på semester i Sverige samma år och hade med mig min då treåriga son. På den nya biografen, startad i kommunens regi, såg vi den sommaren Lotta på Bråkmakargatan.

När jag bodde i Umeå i början på 1980-talet var jag också med i en filmstudio och såg många bra filmer på lördagsförmiddagar eller -eftermiddagar. Oftast valde jag bara en av föreställningarna, men det hände att jag såg båda. På den tiden användes ju inte Internet och det var väl knappt videobandspelaren var så vanligt förekommande att man kunde hyra en film utan det var biografen man gick till. Och visst är det något speciellt att sätta sig i en biosalong, sjunka ner i sätet och spänt vänta på att filmen ska rulla på den stora duken där framme, eventuellt få snyfta lite i mörkret och sedan gå ut med en skön känsla efter en bra film. Så blev det i kväll.

Inlägg 49 i #blogg100

17 april, 2016

Trelleborgsbesök i #blogg100

Den här veckan har jag varit i Trelleborg två gånger, en gång i jobbet och nu idag för att delta på en fotopromenad tillsammans med andra fotografer i Skåne. I torsdags när jag var där i jobbet hann jag bara med att gå från stationen till det vackra rådhuset och tillbaka igen. Endast enstaka mobilfoton blev tagna men idag hade jag stora kameran med mig och över hundra foton hamnade på minneskortet.

Senast jag var i Trelleborg var för nästan tjugo år sedan, i juli 1997, då jag i bil med lillsyrran och hennes näst yngsta barn återvände till Sverige efter mina år i Italien. Min syster och jag hade utan avbrott kört från Milanotrakten norrut genom f.d. Östtyskland mot Rostock för att ta färjan över till Trelleborg. Jag minns ännu hur trött jag var av sömnbrist och var nog en möjlig trafikfara men vi lyckades komma till Eslöv utan missöden där ett nytt liv väntade. Någon vecka därefter anlände mina två pojkar som sedan gick hela sin grundskola i Eslöv. När det var dags för gymnasiestudier flyttade de tillbaka till Italien igen. Mina första intryck av återflytten till Sverige efter tio års frånvaro skrev jag om på min urgamla hemsida.

Idag hittade jag de här skyltarna vid Trelleborgs rådhus.

Inlägg 48 i #blogg100

16 april, 2016

Omtenta och föreningsengagemang i #blogg100

Nej, att plugga fysik gick inte lika bra som matte och efter att ha klarat mattestudierna med VG, dvs, det högsta resultatet på universitetet, var jag rätt besviken på mig själv när fysiken inte gick så bra. I december 1980 körde jag på tentan i ellära, visserligen med bara en poäng, men det var ju inte vad jag var van vid. Fast jag var å andra sidan aktiv i åtminstone två föreningar samtidigt med studierna, vilket förstås tog en del tid. I början på december läser jag att det var möten med Kvinnor och Arbete samt med studentkåren inför bildandet av en ämneslärarkår. Jag blev senare ämneslärarkårens första sekreterare och var dessutom med i den grupp som gjorde en studenttidning för lärarstudenterna. Och så fortsatte jag jobba extra på Krogen. På den tiden måste jag ha haft en otrolig förmåga att hinna med allt.

På studentkorridoren skedde en del omflyttning och en kursare till mig flyttade in. Han hjälpte mig en del med fysiken, medan jag i min tur hjälpte andra korridorkompisar med matte. Umgänget mellan oss som bodde på Fysikgränd 1B var stort och vi gjorde väldigt mycket tillsammans.

Måndag 1 december: Tentade 9-15. Kanske jag klarade mig. Gick hem med Torgny och Svante. Fick brev från Birgitta. Bertil kom och avbröt mig i matlagningen. Mötte en del från gamla mattekursen och tog bussen till Cajsa Varg där vi åt pizza. Åkte sen till Eva och drack kaffe och åt glass. Gick hem vid halv 10. Staffan ringde.

Tisdag 2 december: Började projektarbete om norrsken med Staffan och Sture. Gick hem vid 2. Fick brev från Mats och Rut. La mig och läste och somnade. Wille kom in och väckte mig. Han bjöd på middag och jag på efterrätt. Staffan flyttade in. Tog bussen med Wille till stan och såg ”Sällskapsresan”. Rätt rolig. Gick hem. Fikade. Läste lite om norrsken.

Onsdag 3 december: Klarade inte tentan. 1 poäng under. Ska ha omtenta på kap. 11-14. 2 tal. Bra. Fortsatte jobba med norrsken. Var på seminarium till halv 5. Gick hem. Fick tillbaka 155:- på skatten. Jobbade vidare på norrskenet. Gunilla ringde. Tittade på TV. Fikade.

Tisdag 9 december: Försov mig, men var i skolan vid 9. Räknade till 3 då jag gick hem. Mamma ringde. Hon är så gott som klar med kappan. Räknade lite. Gick till Gunilla vid halv 8. Var hemma igen och hämtade brevet fåra killen som svarade på min annons när jag sökte rum. Skrev ihop lite om föreningen och om grupperna. Gick hem vid 11. Snackade med Staffan och Gunnar. La mig vid halv 1. John Lennon mördades.

Onsdag 10 december: Sov till 9 och var i skolan vid 10. Hade omtentan från 13 till ca 15. Det gick nog bra. Var sen på ämneslärarkårens sammanträde, där vi beslöt att organisera oss i basgrupper och besluta på stormöten. Kul. Var hemma vid halv 6. Räknade lite.

John Lennon mördades den 9 december 1980, vilket jag noterade i min kalender.
Trettio år senare befann jag mig i New York och tog den här bilden i Central Park.

Inlägg 47 i #blogg100

15 april, 2016

En gång i tiden sydde jag mina kläder i #blogg100

När jag var liten arbetade mamma som sömmerska på Sahlins, det har jag berättat förut. Dessutom sydde hon mycket hemma på sin gamla Bernina. Förstås var jag intresserad och ville också lära mig sy på maskinen. Någon gång när jag var sex år, efter att ha tjatat ganska rejält, visade mamma mig hur jag kunde sy en enkel kjol med resår i midjan. Jag vill minnas att tyget var smårutigt i vitt och ljust lila. Jag var mäkta stolt och använde nog kjolen väldigt mycket.

Jag fortsatte sy mycket av mina kläder och så småningom även mina söners kläder, när de var små förstås. När de blev större hade jag inte tid att sy och de ville säkert inte ha hemsydda kläder heller. Tror jag åtminstone, jag frågade aldrig. Även när jag bodde i Umeå i början på 1980-talet sydde jag kläder till mig själv, det läser jag i mina gamla anteckningar. Däremot minns jag inget om någon symaskin, men det kan tänkas att jag lånade en på korridoren jag bodde.

Torsdag 9 oktober: Sov till halv 12. Bakade bröd. Yvonne klippte mitt hår. Ringde och gratulerade Pia. Klippte till byxorna och jackan. Ringde mamma. Sydde byxorna klara. Drack kaffe och såg på TV. Började sy på jackan.

Fredag 10 oktober: Slutade vid 1. Drack kaffe hemma. Körde Willes bil med honom till muséet och tittade på ny utställning. Sen till stan. Köpte tyg till kjol och en skjorta på Arbetarboden. Åt lite när vi kom hem. Handlade på centrum. Bakade bullar. Wille bjöd på Irish Coffee. Eva kom. Sjöng och spelade gitarr hela kvällen. Yvonne och Åke också.

Lördag 11 oktober: Eva och jag cyklade till filmstudion och såg först ”Casablanca” och sen ”Play It Again Sam”. Fina. Åt sallad på Domus emellan. Var hemma vid 5. Sydde kjolen och jackan klara. Fina. Såg på TV. Fikade. Wille, Åke, Yvonne och jag gick till Universum, men kom inte in. Drack te när vi kom hem.

Söndag 12 oktober: Sydde Kerstins klänning. Förberedde till labben i morgon. Var och handlade. Var in hos Britta en sväng. Gjorde pizza och åt. Gjorde lingonparfait.

En låda med trådrullar ligger ännu kvar i mina gömmor. Dessa är från mina år i Italien, då jag också sydde mycket.

Inlägg 46 i #blogg100

14 april, 2016

Lingonplockning i #blogg100

Under åren jag bodde i Umeå inleddes varje termin med en idrottsdag någon gång i september. Om jag minns rätt var det studenternas idrottsförening IKSU som organiserade och man kunde välja mellan olika aktiviteter. I september 1980 valde jag och en korridorkompis att cykla ut i skogen och plocka lingon. Jag minns cykelturen som väldigt skön och avkopplande, men ändå lite svettig för höstsolen sken ordentligt den dagen. Jag hade införskaffat en riktig bärplockare, en sådan där orange med tänder som på en kratta.

Tisdag den 16 september: Var uppe 8. Vid halv 10 cyklade Gunnar och jag till Gamla Holmsundsvägen och plockade lingon. Åt sallad och drack kaffe i skogen. Fint väder och ganska mycket lingon. Fick ihop 4 liter. Var hemma igen vid 4. Rensade lingonen och frös dem. Åt med Gunnar. Räknade lite. Wille bjöd på kaffe, glass och fruktsallad. Gjorde vantarna klara. Tittade på TV. Sprättade jeans. La mig vid halv 12.

I mitt album finns ett gammalt misshandlat foto från cykelturen.

Inlägg 45 i #blogg100