Bilder från Eslöv och övriga världen

Etikett: Italien (sida 1 av 24)

Bergamo Alta

Innan jag gick och ramlade och bröt armen hann jag tillsammans med min äldste son ta en tur till Bergamo, staden som kanske många minns som den värst drabbade i Italien när pandemin grasserade som värst våren 2020. När vi var där, i mitten på augusti, hade turisterna så smått börjat återvända och på gatorna i Bergamo Alta, den gamla stadsdelen högt upp på höjden i centrala Bergamo, med sina små gator var det emellanåt ganska trångt framför skyltfönstren.

Sommarklädda personer med munskydd tittar in i ett bageri.
Som synes har en del av betraktarna munskydden på. Utomhus var det dock inte obligatoriskt längre.

Olycksfall i Italien

Jag for ner till Italien i augusti. Semester var det tänkt, med bl.a. någon vandring i Alperna, besök i några städer och kanske lite annat. En enda stad hann jag med – Bergamo – men därefter blev det i stället sjukskrivning.

Den 18 augusti klockan 11.01 tog jag nedanstående foto som blev det sista innan jag for hem till Eslöv igen. Strax efter att jag tagit bilden gick jag över en gata som ligger lite längre fram i fotot och tänkte gå in till kyrkogården till vänster. Så blev det inte eftersom jag snubblade på några gatstenar som stack upp ungefär en decimeter på trottoaren. Jag for framåt säkert en meter och landade med min vänstra sida på den hårda trottoaren. Min högra hand med kameran höll jag upp och räddade på så sätt min kamera från att fara i marken. Min vänstra sida klarade sig däremot inte.

I närheten fanns personer som rusade fram när de såg vad som hänt och jag fick hjälp att ta mig upp i sittande ställning. Mina försök att resa mig upp till stående lyckades inte eftersom min vänstra arm inte bar och jag blödde dessutom från tinningen. Någon ringde efter hjälp, lokalpolis kom förbi och även en volontär från Röda korset. Så småningom kom även en ambulans med personal som bar in mig på bår och jag kördes iväg till akuten på närmaste öppna sjukhus där jag fick tillbringa resten av dagen.

Efter röntgen och datortomografi konstaterades att strålbenet på min vänstra arm var brutet men att huvudet var utan invärtes skador. Jag blev gipsad från halva överarmen och ner till fingrarna och fick order om att komma tillbaka efter tre veckor. Det återbesöket blev förstås i Sverige eftersom jag åkte hem igen den sista veckan i augusti.

Nu har jag fått bort gipset och börjat arbeta igen. Kameran har jag inte använt eftersom armen fortfarande inte går att böja ordentligt. Dock har sjukgymnastik hjälpt mig så att den långsamt blir alltmer rörlig så jag hoppas kunna använda stora kameran igen innan månaden är slut.

Anslagstavlorna har nästan alltid dödsannonser uppsatta. På den här ser du att tre personer nyligen avlidit.

Varför är det så svårt med upphovsrätt?

För snart nio år sedan blev jag kontaktad av en person som i sitt arbete ville köpa en av mina publicerade bilder. Eftersom de krävde F-skattsedel för att de skulle köpa bilden lagligt, blev det inget köp utan jag skänkte i stället bort en högupplöst bild. Händelsen fick mig dock att sätta igång med det jag redan hade funderat på: starta en enskild firma och därmed bli godkänd för F-skatt och registrerad för moms. Första året sålde jag inte en enda bild, men 2013 började det lossna och försäljningen sköt fart mycket genom att den person som fick mig att starta min enskilda firma också gjorde mig en gentjänst genom att hänvisa till mig när andra ville köpa den bild jag skänkt bort.

Min fotoblogg har automatiskt också blivit min kanal för marknadsföring och flera försäljningar har skett genom att företag, myndigheter och andra har hittat hit. Dock finns det andra som hittar hit, eller gör ett bildsök via en sökmotor och ser mina foton, men som inte bryr sig om att ta reda på hur det de hittat kan användas utan helt enkelt kopierar en bild de vill ha utan en tanke på upphovsrättslagen och mer eller mindre anger sig själva som skapare av de foton jag tagit. Jag har sett exempel på att man klippt bort nederkanten på ett foto – där min hemsidesadress finns – och där man gjort animerade gif-bilder med snöflingor ovanpå den ursprungliga bilden, allt för att skyla att bilden inte är deras.

Ibland händer det att jag gör en bildsökning, men det är inte speciellt ofta, utan i stället är det slumpen som avgör om jag ska råka på mina foton där de inte hör hemma. Varje gång det händer blir jag först ledsen och besviken och sedan arg. Varför når inte informationen om upphovsrättslagen fram till alla som stjäl bilder och använder dem som om de vore deras egna?

I veckan var slumpen framme igen när jag satt i ett Skypemöte vid en presentation där jag plötsligt upptäckte en bild jag tagit men som var beskuren och bara någon minut senare ytterligare en bild där mitt namn dock syntes en smula. Jag blev förvånad, besviken, ledsen och till sist irriterad och arg. Ännu en gång såg jag mina foton där de inte ska finnas.

Och nej, det är inte första gången slumpen gör på det här sättet. Några andra exempel:

  • En kväll när jag gick in på Facebook såg jag ett foto i en reklamsnutt som visades. Eftersom jag kände igen mitt foto klickade jag på det och hamnade hos ett politiskt parti som helt sonika lagt beslag på inte bara ett, utan två, foton och samtidigt tagit bort mitt namn. Jag fick faktiskt betalt när jag kontaktade dem.
  • En kväll för något år sedan satt jag på en offentlig föreläsning på kulturnatten i Lund när den som pratade helt plötsligt visade en bild jag tagit i Lund. Efter föreläsningen pratade jag med personen, som skämdes väldigt mycket. Betalt fick jag aldrig.
  • För några år sedan upptäckte jag en annan av mina bilder som tagits för att representera en persons trädgård i någon slags tävling hos en känd trädgårdsexpert. Bilden hade jag inte alls tagit hos denna person. Jag kontaktade  trädgårdsexperten som genast diskvalificerade personens bidrag. Betalning för bilden? Nej. Och mitt namn var förstås borttaget från fotot.
  • Ett nyhetsbrev gick ut till en stor sändlista från en kommunanställd. Även jag fick detta nyhetsbrev och upptäckte att ett av mina foton hade använts som brevhuvud. Jag kontaktade den ansvariga för utskicket och fick faktiskt betalt.
  • Ett svenskt universitet hade tagit en bild för att presentera en kurs i italienska. Jag kontaktade dem, de tog bort bilden, men jag fick aldrig betalt.
  • I slutet på förra året blev jag uppmärksammad av samma person som jag inledde detta inlägg med, att ett av mina foton användes av ett företag för att göra reklam för ett musikevenemang. Jag fick efter vissa svårigheter kontakt med de ansvariga som även hade förvanskat bilden. De svarade först inte men skämdes tydligen och tog ganska snabbt bort bilden. Till slut fick jag svar från dem om att de inte hade förstått att de inte kunde använda andras bilder så här. Betalt fick jag inte och inte förrän senare förstod jag att det faktiskt var ganska kända artister som låg bakom evenemanget.

Det är förstås inte bara jag som drabbas av de här olika typerna av bildstölder. Min systerdotter Malin är en duktig djurfotograf och blir ofta bestulen på sina foton. Liksom jag blir hon också både ledsen och arg när hon ser sina foton på platser där de inte hör hemma.

Jag har också suttit på stora konferenser och sett kända fotografers foton användas utan tillstånd. Förra året såg jag en av Erik Johanssons bilder representera en föreläsning som gavs för personer från hela Sverige.

Och så finns det förstås många företag och myndigheter som gör som de ska och faktist köper det foto de vill använda. All heder till dem och alla andra som har satt sig in i reglerna om hur man kan använda foton. Läs t.ex. hos verksamt.se om upphovsrättens betydelse vid användning av foton om du inte känner till vad som gäller.

Om du nu vill använda något av mina foton så kan du läsa mer här om hur du kan göra.

Svartvitt foto med berg i bakgrunden

Till den här utsikten längtar jag väldigt mycket just nu. Albiate, Italien, den 23 december 2019.

Italien öppnar den 3 juni

Den tredje juni är en speciell dag för mig. Inte bara för att Italien enligt regeringsbeslut i natt den här dagen beslutat att öppna upp landet för alla som vill röra sig mellan olika regioner och som vill besöka landet från andra EU-länder. Nej, den tredje juni år 1995 är också den dagen min yngste son föddes i Monza, Lombardiet, Italien. Nu väntar jag med gratulationer och gläds i stället åt att jag så sakteliga kan börja planera att åka ner till Italien igen. Fast det beror förstås inte bara på åtgärderna Italien nu vidtagit utan även på vad andra länder gör. Även om Italien släpper in mig i landet så blir jag förhindrad att resa.

  • För det första avråder svenska UD alla som är bosatta i Sverige att avstå från utlandsresor till den 15 juli.
  • För det andra har Danmark stängt gränsen för oss vilket betyder att jag inte kan ta mig till flygplatsen och inte heller ta tåget genom Danmark. Vilka andra hinder som finns längre söderut har jag inte koll på men förmodar att ännu fler länder skulle sätta stopp för mig att ta tåget söderut.

Fast tänker jag efter finns ju möjligheten att ta sig till en flygplats inom Sveriges gränser, dvs till Sturup här i Skåne som är den flygplats som faktiskt kan nås med en bilresa som är kortare än två timmar, vilken är den begränsning svenska myndigheter rekommenderar för resor inom landet. Från Sturup finns inga direktflyg till Milano så det blir i så fall byte på annan flygplats. Ja, det kan gå men innebär förmodligen en ganska lång och dyr resa.

Jag tror jag väntar med en Italienresa till senare. Yngste sonen är ju dessutom i Australien så jag kan ändå inte gratulera honom på plats.

Här ser du en bild jag tog i Milano i september för fyra år sedan. Några enstaka så här vackra gamla spårvagnar kör fortfarande runt i Milano.

Spårvagn i Milano

För trettio år sedan blev jag mamma

Ja, tänka sig att det gått trettio år sedan jag låg där på militärsjukhuset i Managua och väntade på att läkarna skulle plocka ut ett litet knyte ur min mage. Ett knyte som inte riktigt ville komma ut själv eftersom navelsträngen hindrade honom från att kravla ut. I stället tillkallades narkosläkare för att sätta en epiduralbedövning i ryggen på mig så att en annan läkare kunde skära upp magen på mig utan att jag skulle känna smärta. Det höll på att gå illa men han kom ut med livet i behåll och jag klarade mig med ett tvärgående ärr på nedre delen av magen.

På hans trettioårsdag idag skulle jag befunnit mig i Italien där han nu bor sedan sommaren han fyllde femton, men så blev det inte förstås, denna underliga vår. Inte heller kan sonen ställa till med den fest han hade planerat utan har fått nöja sig med att vänner och släktingar pratat med honom på telefon och WhatsApp. Fast några har visst vågat sig iväg för att gratulera honom på gården där det här fotot är taget för 25 år sedan. Ja, åtminstone kom det en vän när jag strax efter lunch gratulerade honom via vårt WhatsApp-samtal. Vad jag förstår höll de avståndet från varandra, helt enligt reglerna i Italien.

Och nu hoppas jag bara att det här surrealistiska tillståndet i världen kan ge med sig så att jag kan åka ner till Italien innan han blir 31. Så länge säger jag även här ett stort grattis på trettioårsdagen och önskar att du snart slipper ur den där karantänen.

Sonen omgiven av kamrater blåser ut fem ljus i tårta.

För 25 år sedan blåste sonen ut fem ljus på jordgubbstårtan jag bakat till hans ära.

Festa della Liberazione och Giro d’Italia

Idag är det helgdag i Italien. Ja, det är det fortfarande även om en del politiker på den extrema högerkanten försöker avskaffa den 25 april som minnesdag. Det var den 25 april 1945 som Italien blev fria från fascismen.

För ett år sedan, alltså den 25 april 2019 tog jag flyget med SAS från Milano till Köpenhamn. Egentligen skulle jag åkt dagen efter men eftersom en flygstrejk stod för dörren blev jag ombokad. Jag hade varit nere och hälsat på släkten och firat påsken i Albiate.

Idag pratade jag med äldste sonen, ett långt samtal, då vi dryftade allehanda problem med karantänen och hur den påverkar dem. Jag fick se hur de lagrat munskydd som nu är obligatoriska att använda när man går ut och gummihandskarna som används när man ska gå och handla. Vi pratade om hur ”fritt” vi har det i Sverige men att jag ändå jobbar hemma och håller avstånd till människor. Och att jag tar mina cykelturer ut på landsbygden. Inte ens det kan de göra i Italien. Men faktiskt körs det berömda cykelloppet Giro d’Italia just nu – virtuellt. Den 10 maj ska man anlända till Milano.

Den här bilden tog jag för ett år sedan på en av mina promenader i Albiate.

Cyklister i backe

Il Duomo di Milano 2015

Jag fortsätter att följa nyheterna från Italien och ser hur SVT:s korrespondent Christoffer Wendick går runt och ser förskräckt ut över det han upplever. Kistorna står på rad i kyrkan i väntan på kremering. En präst uträttar en begravning iförd ansiktsmask och i närvaro av ett fåtal personer. En italiensk begravning samlar i regel många människor. Christoffer Wendick håller upp en tidning med tretton sidor dödsannonser mot normalt en halv sida.

I morse rapporterades att 24 italienska läkare avlidit i covid-19 efter att de blivit smittade i sitt arbete. Idag har nästan 750 personer avlidit i landet och totalt har nästan 7000 avlidit. Och i den extra nyhetssändningen om coronaviruset på SVT 2 frågar någon tittare om inte pandemin egentligen är en medial hype! Jag tror att den personen borde läsa lite mer om hur det ser ut i norra Italien, speciellt i de små byarna i Bergamotrakten där nästan alla är drabbade, de smittade inte längre räknas och där man inte hinner ta hand om de döda. Spanien och förmodligen också Frankrike är nu på väg in i samma katastrofala situation och kanske vi i Sverige kommer efter, det vet vi ännu inte.

Här en bild från ett regnigt Milano i oktober 2015 då jag var där och fotograferade tillsammans med italienska fotografer. Nu är piazza Duomo folktom och alla turister borta. Sjukhusen är överfulla och industrierna tomma. Skolorna och all annan social verksamhet igenbommad och italienarna är instängda i sina hem.

Domkyrkan i Milano med folksamling framför

Kronblad i coronatider

Corona, corona, kan man sjunga på den gamla slagdängan Corina, Corina (här med Ray Peterson) och då blir det kanske lite roligare. Ja, för roligt är det verkligen inte att höra och läsa om det där coronaviruset som fått namnet SARS-CoV-2 och ger sjukdomen covid-19, den som skördat så många offer i bl.a. Italien, speciellt i Lombardiet. Förstås följer jag nyheterna därifrån extra mycket. Det är ju där jag har så många nära och kära och så ofta åker och besöker. Den 31 mars var det meningen jag skulle dit, men den flygbiljetten har jag redan fått pengarna tillbaka för. Där i min gamla hemby Albiate, norr om Milano, sitter de olika familjerna instängda på olika håll och kan inte träffas. På kommunens hemsida läser jag att de just nu har åtta bekräftade fall och två misstänkta. Detta i en liten by på 6 000 invånare där nästan alla känner varandra.

I en annan liten by nära Bergamo, sitter en annan familj instängd. En i familjen kan arbeta hemma, medan en annan får ta på sig la mascherina, det tunna munskyddet, för att sedan sätta sig på sitt arbete i kommunen och möta invånarna. Hon berättade idag att man har slutat räkna de smittade och att de döda är alldeles för många för en så liten by.

En annan släkting sitter instängd i Bologna där hon studerar på universitetet och arbetar vid sidan om. Från henne har jag inte hört något på sistone, men förmodar att hon mår bra, för ”Inga nyheter är goda nyheter”, som man brukar säga.

Och mitt allt elände så skickar de glada skämt och fina historier i sin WhatsApp-grupp, där även jag får ta del av dem. Ja, för skratta måste man även om döden lurar bakom hörnet. Alldeles nyss fick jag ett meddelande som säger ungefär: ”Jag har modifierat larmet hemma. Nu tjuter det om någon går ut.”

Den dagen kommer då det vi nu är mitt uppe i är historia och vi kan titta bakåt på våren 2020 ungefär som vi nu tittar hundra år bakåt då spanska sjukan härjade. Som de säger i Italien: Andrà tutto bene (Allt kommer att bli bra.).

Kronblad från vissna tulpaner

Du vet väl att corona betyder krona? Coronaviruset vissnar väl också så småningom.

Skolan står tom i Albiate, Italien

Jag har en flygbiljett till Milano den 31 mars. Är det någon som vill överta den tro? Nej, tänkte väl det. Det är väl ingen som vill dit nu när allt är stängt. Biljetten köpte jag redan i januari och bokade in semester hela april för en långresa vidare från Milano med äldste sonen. Men så kom ett litet illasinnat virus emellan och fick som följd att hela Italien nu är stängt och inte lär öppnas på vem vet hur lång tid. Men mina flygbiljetter har jag kvar och de lär bli outnyttjade. Några verkar det som jag kan få tillbaka pengarna för eftersom flyg ställts in, de som skulle ta sonen och mig över Atlanten. Underligt nog fick jag i kväll ett mail från Easyjet som det är tänkt ska ta mig ner till Milano den sista mars och där de uppmanar mig att checka in och också vara ute i god tid, minst två timmar innan flyget väntas lyfta från Kastrup mot Milano, eftersom man riskerar köbildning. Med mailet kom också en mängd tips på vad man kan göra i Milano. De gör verkligen allt de kan för att jag ska checka in eftersom de då vet att jag inte kan kräva pengarna tillbaka. Men se, det tänker jag inte göra för jag tror att sannolikheten att flyget ställs in faktiskt är väldigt stor.

Och i Italien står skolorna tomma och gatorna ligger öde, barerna har endast öppet dagtid och alla italienare uppmanas hålla minst en meters avstånd från varandra, de som är vana att kindpussas och stå och hänga med varandra vid bardisken i väntan på sin caffè eller cappuccino.

Det här fotot tog jag dagen före julafton, då jag i Albiate promenerade runt med kameran i Albiate. Då var skolan tom för jullov och lika tom är den också nu, eftersom alla eleverna snällt får stanna hemma.

Skolbyggnad med flaggor till vänster

Så blev mitt år 2019, del 4

Dags för sista delen av min tillbakablick på året som gått, nu med de tre sista månaderna.

Del 1: januari, februari och mars
Del 2: april, maj, juni
Del 3: juli, augusti, september

Oktober

Endast två dagar i oktober tog jag fram min stora systemkamera och det alldeles i början på månaden. Först för att delta på Scott Kelbys Word Wide Photowalk i Lund. Någon bild skickade jag aldrig in till tävlingen eftersom jag aldrig hann redigera färdigt och inte heller var speciellt nöjd med något foto. Mannen på bänken tyckte jag var så fin när han satte sig där för att vila från cykelturen så jag frågade honom om jag fick plåta honom, vilket han tyckte var helt ok och log stort. Eftersom jag i november skulle ha en fotopresentation inför publik var jag ute i stan och plåtade nya motiv och den nedre bilden var en av dem jag pratade runt. Den föreställer Farfars backe nedanför vårdcentralen Tåbelund. Där åkte mina pojkar pulka på vintern när de var små. När det fanns snö förstås. Förresten var det lite roligt när jag tog fotot. Jag skulle efteråt cykla uppför cykelvägen, en lite brant backe till vänster i bild. På vägen upp cyklade jag förbi två unga killar som hade klivit av sina cyklar för att leda dem upp. Och där passerade jag dem, gamla tanten, cyklande på min cykel.

Man i rött på bänk och grön backe.

November

Inte heller i november kom kameran ut speciellt mycket, men en cykeltur till Abullahagen hann jag med innan de allra sista löven trillade ner. Några fler foton till min bildvisning fick jag också och denna på Stora torg är snart historia eftersom man igår inledde ombyggnaden av hela torget som kommer att bli väldigt fint, tror jag. Dessutom kommer det att byggas ett högt hus i luckan mellan det gula och vita huset längst bort i bilden. Idag finns där ett lågt hus som är i ganska dåligt skick.

Träd nästan utan löv och Stora torg.

December

I december for jag som vanligt till min gamla hemby i Italien. Det var lite annorlunda att åka ner eftersom en släkting avled i början på november och det bl.a. skulle rensas i hennes hem. Tåg åkte jag en hel del innan jag tog flyget till släkten som önskat sig pepparkakshus igen. Det här året gjorde jag hela tretton stycken och på bilden ser du sju av dem. I stort sett alla dagar sken solen och lockade ut mig med kameran, även på kvällen. De två stående bilderna är tagna i byn Albiate och den sista bilden är från kyrkogården dit jag gick för att besöka släktgraven med min nyligen avlidna svägerska.

Pågatåg, pepparkakshus, byn Albiate och kyrkogården i byn.

Och därmed har jag presenterat hela förra året med foton som inte varit publicerade här tidigare. Några av dem har däremot visats i andra, mindre sammanhang.