Bilder från Eslöv och övriga världen
På onsdag den 20 april klockan 16.00 är du välkommen till Medborgarhuset i Eslöv där jag ska visa foton från Italien och berätta om vad jag upplevt där. Det blir många berättelser om vardagslivet men även om de resor jag gjort till många platser under årens lopp. Under mina förberedelser upptäckte jag att jag faktiskt besökt hela tolv av Italiens tjugo regioner från 1982 då jag gjorde min allra första resa till landet.
Sista delen av min tillbakablick på året som gått och alltså för månaderna oktober, november och december. All foton är klickbara.
Så blev mitt år 2021, del 1
Så blev mitt år 2021, del 2
Så blev mitt år 2021, del 3
I början på månaden for jag med en väninna norrut för att vandra en dag på Skåneleden från Glumslöv mot Landskrona. Vi hade en underbart solig dag.
Pandemisituationen verkade också ha lugnat ner sig så jag vågade köpa en biljett till Italien över jul. Inte anade jag då att jag skulle behöva uppsöka ett testcenter för att innan flygresan ta ett antigentest. Handtvätten fortsatte jag som vanligt med, men betalade inte för den.
Fortfarande jobbade jag hemma men gick in på kontoret allt oftare och for t.o.m. in till Hyllie för en konferens.
I början på november deltog jag åter på det traditionella fotofikat i Malmö med efterföljande fotopromenad då jag hittade en tom parkeringsplats för elscootrar på Stortorget. Jag åkte också tåg lite oftare än förut.
Filmstudion kom igång men jag fick visa mitt covidpass för att komma in på Bian. Faktiskt kom jag också iväg på ett restaurangbesök.
På Stora torg hittade jag ett nytt brunnslock med poesi, en ny drive signerad VA Syd.
Medborgarhuset var (och är) fortfarande insvept i väntan på nytt tak.
Snön och kylan kom i början på månaden och jag kom faktiskt ut med min kamera till Trollsjöområdet medan det vita fortfarande låg kvar.
Och så flög jag iväg till släkten i Italien över jul, trots att smittan med den nya mutationen omikron hade satt fart ordentligt. In i det sista var jag tveksam men längtan var för stor så jag for efter att ha tagit den tredje vaccinationsdosen, testat mig och införskaffat munskydd. Dagen innan avfärd fick jag besked om att direktflyget med SAS var inställt och jag blev ombokad på SwissAir med byte i Zürich. Trots allt gick det bra och jag använde tre munskydd för att följa reglerna ordentligt. Resan blev riktigt trevlig eftersom jag fick sällskap med en lärare från Trelleborg som liksom jag blivit ombokad och vi hade mycket att prata om.
Väl nere i Italien ändrades restriktionerna såväl hemma i Sverige som i Italien och jag hade lite svårt att hänga med på alla nya saker som infördes. Munskydd blev obligatoriskt överallt i Italien, även utomhus, och man införde krav på FFP2-munskydd i kollektivtrafiken. Min äldste son köpte in en stor låda med sådana så vi klarade oss bra. Fast vi åkte aldrig iväg till Milano som vi tänkt, just med tanke på den ökande smittorisken.
På julafton kom en ny liten släkting till världen. Hon var väntad först två veckor senare, men kom alltså lite tidigare, säkert bara för att jag skulle hinna träffa henne.
Jag bakade pepparkakshus och gjorde laxmackor och vi träffades nästan alla som tänkt sig komma till julluncherna hos min svägerska. Två familjer uteblev dock eftersom de hade träffat andra som var smittade och därför fick de hålla sig i hemma.
Även flyget hem blev inställt och jag blev ombokad till Air France med byte i Paris. De enda godkända munskydden var just FFP2 så jag var glad att min son kunde avvara några till mig.
Tredje kvartalet av det nyss avslutade året 2021 presenteras här med ord och bilder. Som vanligt kan du klicka upp bilderna i större format.
Så blev mitt år 2021, del 1
Så blev mitt år 2021, del 2
Jag jobbade hela månaden men tog ut några enstaka semesterdagar i anslutning till helgerna för att njuta av sommaren lite. Dessutom hade jag blivit inbokad på släktforskningsföreningens sammankomst där jag pratade om min farfar och visade foton från Eslöv. I samband med det tog jag också några nya foton av stan, bl.a. av den hörna där padelhallen startat men där det när jag var liten låg en speceributik: Hakon Håkanssons. Framöver kommer padelhallen att ersättas av flerfamiljshus.
Ett nytt hus byggdes också på Norregatan bredvid den gamla biografbyggnaden Palladium där stadsbiblioteket numera är inhyst sedan många år tillbaka. Förtätningen i stan är stor och inflyttningen av nya Eslövsbor har verkligen ökat.
Längre norrut på Norregatan fick äntligen ett gammalt förfallet hus rivningslov och det håller på att resas ett nytt hus på platsen. Jag har följt byggnationen under året.
Stora torg blev klart i slutet av juni och många Eslövsbor gladdes åt att det blev så fint. Skulpturen Snäckfågel flyttades till den norra änden.
Äntligen kom jag iväg till Italien och fick träffa bl.a. äldste sonen som jag inte sett annat än på WhatsApp under drygt ett och ett halvt år. En dag gav vi oss iväg till Bergamo, den stad som drabbats så hårt i pandemins inledning mars 2020. Vi åkte bl.a. upp till den gamla staden, Bergamo Alta, där vi strövade runt bland turisterna, varav många bar munskydd.
Tillbaka i byn hälsade jag på släktingarna och promenerade runt med min kamera tills jag en dag snubblade på en gatsten som av trädrötterna skjutit i höjden. Det bar sig inte bättre än att min vänstra arm bröts och jag fick åka ambulans till närmaste öppna sjukhus för röntgen, datortomografi och gipsning. Därmed var mina planer på utflykter till Alperna och andra platser helt avskrivna och resten av tiden i byn ägnade jag mest åt läsning av italienska böcker.
Inte förrän i slutet på månaden var min brutna arm så pass bra att jag kunde lyfta kameran igen. Då vågade jag mig också in till Malmö med tåget för att efter ett mycket långt uppehåll träffa några av fotokompisarna som förr träffades en gång i månaden för att fotofika och fotopromenera tillsammans. Alla de här fotona är från den träffen då jag endast använde mitt lättaste objektiv, en vidvinkelzoom.
Innan jag gick och ramlade och bröt armen hann jag tillsammans med min äldste son ta en tur till Bergamo, staden som kanske många minns som den värst drabbade i Italien när pandemin grasserade som värst våren 2020. När vi var där, i mitten på augusti, hade turisterna så smått börjat återvända och på gatorna i Bergamo Alta, den gamla stadsdelen högt upp på höjden i centrala Bergamo, med sina små gator var det emellanåt ganska trångt framför skyltfönstren.
Jag for ner till Italien i augusti. Semester var det tänkt, med bl.a. någon vandring i Alperna, besök i några städer och kanske lite annat. En enda stad hann jag med – Bergamo – men därefter blev det i stället sjukskrivning.
Den 18 augusti klockan 11.01 tog jag nedanstående foto som blev det sista innan jag for hem till Eslöv igen. Strax efter att jag tagit bilden gick jag över en gata som ligger lite längre fram i fotot och tänkte gå in till kyrkogården till vänster. Så blev det inte eftersom jag snubblade på några gatstenar som stack upp ungefär en decimeter på trottoaren. Jag for framåt säkert en meter och landade med min vänstra sida på den hårda trottoaren. Min högra hand med kameran höll jag upp och räddade på så sätt min kamera från att fara i marken. Min vänstra sida klarade sig däremot inte.
I närheten fanns personer som rusade fram när de såg vad som hänt och jag fick hjälp att ta mig upp i sittande ställning. Mina försök att resa mig upp till stående lyckades inte eftersom min vänstra arm inte bar och jag blödde dessutom från tinningen. Någon ringde efter hjälp, lokalpolis kom förbi och även en volontär från Röda korset. Så småningom kom även en ambulans med personal som bar in mig på bår och jag kördes iväg till akuten på närmaste öppna sjukhus där jag fick tillbringa resten av dagen.
Efter röntgen och datortomografi konstaterades att strålbenet på min vänstra arm var brutet men att huvudet var utan invärtes skador. Jag blev gipsad från halva överarmen och ner till fingrarna och fick order om att komma tillbaka efter tre veckor. Det återbesöket blev förstås i Sverige eftersom jag åkte hem igen den sista veckan i augusti.
Nu har jag fått bort gipset och börjat arbeta igen. Kameran har jag inte använt eftersom armen fortfarande inte går att böja ordentligt. Dock har sjukgymnastik hjälpt mig så att den långsamt blir alltmer rörlig så jag hoppas kunna använda stora kameran igen innan månaden är slut.
För snart nio år sedan blev jag kontaktad av en person som i sitt arbete ville köpa en av mina publicerade bilder. Eftersom de krävde F-skattsedel för att de skulle köpa bilden lagligt, blev det inget köp utan jag skänkte i stället bort en högupplöst bild. Händelsen fick mig dock att sätta igång med det jag redan hade funderat på: starta en enskild firma och därmed bli godkänd för F-skatt och registrerad för moms. Första året sålde jag inte en enda bild, men 2013 började det lossna och försäljningen sköt fart mycket genom att den person som fick mig att starta min enskilda firma också gjorde mig en gentjänst genom att hänvisa till mig när andra ville köpa den bild jag skänkt bort.
Min fotoblogg har automatiskt också blivit min kanal för marknadsföring och flera försäljningar har skett genom att företag, myndigheter och andra har hittat hit. Dock finns det andra som hittar hit, eller gör ett bildsök via en sökmotor och ser mina foton, men som inte bryr sig om att ta reda på hur det de hittat kan användas utan helt enkelt kopierar en bild de vill ha utan en tanke på upphovsrättslagen och mer eller mindre anger sig själva som skapare av de foton jag tagit. Jag har sett exempel på att man klippt bort nederkanten på ett foto – där min hemsidesadress finns – och där man gjort animerade gif-bilder med snöflingor ovanpå den ursprungliga bilden, allt för att skyla att bilden inte är deras.
Ibland händer det att jag gör en bildsökning, men det är inte speciellt ofta, utan i stället är det slumpen som avgör om jag ska råka på mina foton där de inte hör hemma. Varje gång det händer blir jag först ledsen och besviken och sedan arg. Varför når inte informationen om upphovsrättslagen fram till alla som stjäl bilder och använder dem som om de vore deras egna?
I veckan var slumpen framme igen när jag satt i ett Skypemöte vid en presentation där jag plötsligt upptäckte en bild jag tagit men som var beskuren och bara någon minut senare ytterligare en bild där mitt namn dock syntes en smula. Jag blev förvånad, besviken, ledsen och till sist irriterad och arg. Ännu en gång såg jag mina foton där de inte ska finnas.
Och nej, det är inte första gången slumpen gör på det här sättet. Några andra exempel:
Det är förstås inte bara jag som drabbas av de här olika typerna av bildstölder. Min systerdotter Malin är en duktig djurfotograf och blir ofta bestulen på sina foton. Liksom jag blir hon också både ledsen och arg när hon ser sina foton på platser där de inte hör hemma.
Jag har också suttit på stora konferenser och sett kända fotografers foton användas utan tillstånd. Förra året såg jag en av Erik Johanssons bilder representera en föreläsning som gavs för personer från hela Sverige.
Och så finns det förstås många företag och myndigheter som gör som de ska och faktist köper det foto de vill använda. All heder till dem och alla andra som har satt sig in i reglerna om hur man kan använda foton. Läs t.ex. hos verksamt.se om upphovsrättens betydelse vid användning av foton om du inte känner till vad som gäller.
Om du nu vill använda något av mina foton så kan du läsa mer här om hur du kan göra.
Till den här utsikten längtar jag väldigt mycket just nu. Albiate, Italien, den 23 december 2019.
Den tredje juni är en speciell dag för mig. Inte bara för att Italien enligt regeringsbeslut i natt den här dagen beslutat att öppna upp landet för alla som vill röra sig mellan olika regioner och som vill besöka landet från andra EU-länder. Nej, den tredje juni år 1995 är också den dagen min yngste son föddes i Monza, Lombardiet, Italien. Nu väntar jag med gratulationer och gläds i stället åt att jag så sakteliga kan börja planera att åka ner till Italien igen. Fast det beror förstås inte bara på åtgärderna Italien nu vidtagit utan även på vad andra länder gör. Även om Italien släpper in mig i landet så blir jag förhindrad att resa.
Fast tänker jag efter finns ju möjligheten att ta sig till en flygplats inom Sveriges gränser, dvs till Sturup här i Skåne som är den flygplats som faktiskt kan nås med en bilresa som är kortare än två timmar, vilken är den begränsning svenska myndigheter rekommenderar för resor inom landet. Från Sturup finns inga direktflyg till Milano så det blir i så fall byte på annan flygplats. Ja, det kan gå men innebär förmodligen en ganska lång och dyr resa.
Jag tror jag väntar med en Italienresa till senare. Yngste sonen är ju dessutom i Australien så jag kan ändå inte gratulera honom på plats.
Här ser du en bild jag tog i Milano i september för fyra år sedan. Några enstaka så här vackra gamla spårvagnar kör fortfarande runt i Milano.
Ja, tänka sig att det gått trettio år sedan jag låg där på militärsjukhuset i Managua och väntade på att läkarna skulle plocka ut ett litet knyte ur min mage. Ett knyte som inte riktigt ville komma ut själv eftersom navelsträngen hindrade honom från att kravla ut. I stället tillkallades narkosläkare för att sätta en epiduralbedövning i ryggen på mig så att en annan läkare kunde skära upp magen på mig utan att jag skulle känna smärta. Det höll på att gå illa men han kom ut med livet i behåll och jag klarade mig med ett tvärgående ärr på nedre delen av magen.
På hans trettioårsdag idag skulle jag befunnit mig i Italien där han nu bor sedan sommaren han fyllde femton, men så blev det inte förstås, denna underliga vår. Inte heller kan sonen ställa till med den fest han hade planerat utan har fått nöja sig med att vänner och släktingar pratat med honom på telefon och WhatsApp. Fast några har visst vågat sig iväg för att gratulera honom på gården där det här fotot är taget för 25 år sedan. Ja, åtminstone kom det en vän när jag strax efter lunch gratulerade honom via vårt WhatsApp-samtal. Vad jag förstår höll de avståndet från varandra, helt enligt reglerna i Italien.
Och nu hoppas jag bara att det här surrealistiska tillståndet i världen kan ge med sig så att jag kan åka ner till Italien innan han blir 31. Så länge säger jag även här ett stort grattis på trettioårsdagen och önskar att du snart slipper ur den där karantänen.
För 25 år sedan blåste sonen ut fem ljus på jordgubbstårtan jag bakat till hans ära.
Idag är det helgdag i Italien. Ja, det är det fortfarande även om en del politiker på den extrema högerkanten försöker avskaffa den 25 april som minnesdag. Det var den 25 april 1945 som Italien blev fria från fascismen.
För ett år sedan, alltså den 25 april 2019 tog jag flyget med SAS från Milano till Köpenhamn. Egentligen skulle jag åkt dagen efter men eftersom en flygstrejk stod för dörren blev jag ombokad. Jag hade varit nere och hälsat på släkten och firat påsken i Albiate.
Idag pratade jag med äldste sonen, ett långt samtal, då vi dryftade allehanda problem med karantänen och hur den påverkar dem. Jag fick se hur de lagrat munskydd som nu är obligatoriska att använda när man går ut och gummihandskarna som används när man ska gå och handla. Vi pratade om hur ”fritt” vi har det i Sverige men att jag ändå jobbar hemma och håller avstånd till människor. Och att jag tar mina cykelturer ut på landsbygden. Inte ens det kan de göra i Italien. Men faktiskt körs det berömda cykelloppet Giro d’Italia just nu – virtuellt. Den 10 maj ska man anlända till Milano.
Den här bilden tog jag för ett år sedan på en av mina promenader i Albiate.
Jag fortsätter att följa nyheterna från Italien och ser hur SVT:s korrespondent Christoffer Wendick går runt och ser förskräckt ut över det han upplever. Kistorna står på rad i kyrkan i väntan på kremering. En präst uträttar en begravning iförd ansiktsmask och i närvaro av ett fåtal personer. En italiensk begravning samlar i regel många människor. Christoffer Wendick håller upp en tidning med tretton sidor dödsannonser mot normalt en halv sida.
I morse rapporterades att 24 italienska läkare avlidit i covid-19 efter att de blivit smittade i sitt arbete. Idag har nästan 750 personer avlidit i landet och totalt har nästan 7000 avlidit. Och i den extra nyhetssändningen om coronaviruset på SVT 2 frågar någon tittare om inte pandemin egentligen är en medial hype! Jag tror att den personen borde läsa lite mer om hur det ser ut i norra Italien, speciellt i de små byarna i Bergamotrakten där nästan alla är drabbade, de smittade inte längre räknas och där man inte hinner ta hand om de döda. Spanien och förmodligen också Frankrike är nu på väg in i samma katastrofala situation och kanske vi i Sverige kommer efter, det vet vi ännu inte.
Här en bild från ett regnigt Milano i oktober 2015 då jag var där och fotograferade tillsammans med italienska fotografer. Nu är piazza Duomo folktom och alla turister borta. Sjukhusen är överfulla och industrierna tomma. Skolorna och all annan social verksamhet igenbommad och italienarna är instängda i sina hem.
Läs mer om hur du kan använda mina bilder under Bilderna.