Bilder från Eslöv och övriga världen

Etikett: Katoomba (sida 1 av 1)

Blue Mountains för sex år sedan…

För sex år sedan, alltså år 2013, befann sig min äldste son i Sydney. Knappt ett år tidigare hade han åkt dit med arbetsvisum. I början på december flög jag dit för att hälsa på honom och se lite av landet down under. Eftersom han arbetade på dagarna for jag runt och upptäckte omgivningarna i och runt Sydney. Den 17 december 2013 tog jag tåg och buss till Katoomba och besökte nationalparken Blue Mountains, en fantastiskt vacker plats med mängder av eukalyptusträd som utsöndrar blå eukalyptusolja som ligger som ett dis över dalen. Månaden innan jag besökte platsen hade det som vanligt brunnit i området, något ganska vanligt om jag förstår det rätt. Oftast får man bukt med bränderna så att de inte sprider sig och det fungerade för sex år sedan. I år däremot, har man fått stänga hela området och bränderna härjar på enorma områden runt hela Sydney och gör att staden är insvept i brandrök. Eftersom min yngste son i somras repeterade sin storebrors resa till Sydney följer jag med lite oro hur det går med bränderna. På den här sajten uppdateras läget hela tiden och just nu pågår fler än hundra olika bränder runtom i delstaten New South Wales där Sydney ligger. På nyheterna hör jag hur temperaturen förväntas stiga över 40 grader och inget regn är i sikte. Läget är allt annat än bra.

De här bilderna är från Blue Mountains där jag vandrade runt och njöt av natur och utsikt.

Trappsteg uppåt i den fina grönskan. Stig mellan brända träd och berg i bakgrunden.

Skyltsöndag: Dubbelnamn i #blogg100

Lyssnade på radionyheterna och uppfattade att vi är på väg mot en ny namnlag som innebär att ett par som gifter sig ska få möjlighet att slå samman sina efternamn. Det är idag inte så.

Faktiskt trodde jag att vi redan hade en sådan lag men inser att ännu är vi kvar i det mönster som gör att kvinnan oftast tar mannens efternamn i ett icke samkönat äktenskap. Hur det ser ut i ett samkönat förhållande har jag ingen aning om. Det bör ju rimligtvis bli att båda behåller sina namn eller att båda vill ha bådas.

Jag gifte mig i Nicaragua med en italiensk man, vilket är en lång historia bara det. Eftersom man vid giftermål i både Nicaragua och Italien behåller sina efternamn så var det helt naturligt för mig att behålla mitt svenska namn som jag ärvt efter pappa. (Fram tills jag var en månad gammal hade jag faktiskt mammas finska efternamn eftersom de ännu inte var gifta när jag föddes.) Det var dessutom enklare med tanke på alla dokument som annars skulle ändras via ambassaden. Det räckte så bra med all den pappersexercis vi gick igenom på grund av äktenskapet.

Vår äldste son föddes i Nicaragua och fick därför två efternamn. Först det italienska efter sin pappa och sedan mitt. Så är namnlagen där, liksom i resten av Latinamerika (tror jag i alla fall). Namnen registrerades även i Sverige på samma sätt, medan det i Italien bara gick att få det italienska efternamnet. Som född i Nicaragua fick han dessutom nicaraguanskt medborgarskap förutom de svenska och italienska.

Vår yngste son föddes i Italien och fick där endast sin pappas efternamn, men registrerades i Sverige med dubbelt efternamn enligt samma princip som den äldste. Då var jag inte medveten om att barn vid dubbla efternamn får mammans som så kallat mellannamn och att pappans sätts sist. Våra barn har alltså dubbla efternamn i Sverige, men endast ett i Italien.

När de bodde med mig i Sverige använde båda pojkarna mest det svenska efternamnet som ju stod registrerat sist. Det var enklast så, även om de oftast sköt in det italienska också. Nu bor de i Italien och använder därför endast sin pappas efternamn, vilket får anses vara det enklaste just där. Mitt svenska efternamn är svårt för en italienare att uppfatta och uttala. Bokstaven H uttalas inte och bokstaven U får ett uttal som mest liknar O, dvs. det blir något i stil med Oltman.

 

Nyligen gifta personer brukar ofta åka på smekmånad så därför passar den här bänken bra att sätta sig på. Den finns i Katoomba utanför Sydney. Bilden får också bli mitt bidrag till Pumitas skyltsöndag.

Bänk vid skylt med "Honeymoon Lookout"

Inlägg 23 i #blogg100

Lönespridning i #blogg100

En del tycker att löner ska sänkas och andra tycker att de ska höjas. De löner som ska sänkas är de lägsta och de löner som ska höjas är de högsta. Tänk vad klokt. De som har ska ha ännu mer och de som har lite ska ha ännu mindre. I alla fall om man lyssnar på två av de ekonomiska nyheterna som rapporterats den här veckan.

I måndags skrev Dagens Nyheter att professorn Lars Calmfors vid Institutet för internationell ekonomi tycker att Sveriges lägstalöner måste sänkas för att vi ska klara arbetslösheten. Professorn är så klok, så klok, så han kan säkert fundera ut något sätt att leva på ännu lägre lön än den lägsta, speciellt om du är ensamstående förälder. Visst?

Idag nås vi av nyheten att Swedbanks styrelseordförande Anders Sundström har ett så fantastiskt krävande och ansvarsfullt arbete att han måste ha en höjning på 74 % och därmed får inkassera 2 350 000 kr, alltså en ökning i krontal på en miljon. Visst måste hans insats vara alldeles fantastisk? Ett månadsarvode på 195 000 kr, för jag antar att summan som nämns är ett årsarvode. Månadsarvodet kan väl ungefär motsvara årslönen för den med den lägsta lönen, om inte ännu mer.

Ibland undrar jag vad man gör med så mycket pengar. Har du något förslag?

Har man inte så väldigt mycket pengar så kanske man även får nöja sig med en trasig gammal bänk som den här. Jag hittade den i Katoomba utanför Sydney i december förra året.

Trasig bänk vid stig

Inlägg 19 i #blogg100

Sorgsen i #blogg100

Jag var just inne och kollade mitt Facebookkonto och undrade hur det stod till med mina vänners aktivitet. Periodvis är jag väldigt dålig på att logga in och missar därför en del mer eller mindre viktiga händelser. Oftast är det intressanta fotoarrangemang där Rei av praktiska skäl bestämt att deltagarantalet är begränsat. Därför missade jag t.ex. när han organiserade en tur upp i en av pylonerna på Öresundsbron förra året. Vad jag grämde mig över att min reservplats inte blev en ordinarie bara för att jag inte loggat in på Facebook. Det hade ju varit fantastiskt att få ta med kameran upp dit man vanligtvis inte kommer som vanlig dödlig. Nåja, nu var det inte det jag skulle skriva om utan en helt annan sak.

Idag loggade jag som sagt in och kollade runt bland mina Facebookvänner. Ja, inte för att det är så många, bara drygt hundra, varav det är ett fåtal jag inte träffat i verkligheten. I höstas fick jag ett dödsbud från dottern till en av mina vänner jag inte träffat på många, många år. Det kom väldigt plötsligt och grämelsen och ångern över att jag inte tagit mig tid att göra den där långa resan för att träffa henom igen var stor. Tårarna rann och minnena från de åren vi umgicks blev så tydliga. Ännu ligger hens profil kvar och varje gång jag ser den, går tankarna åter bakåt i tiden.

Efter att ha scrollat förbi majoriteten av vänner, fastnade jag vid en vän jag inte sett i flödet på ett tag. Jag visste att hen var allvarligt sjuk och klickade på profilbilden varpå jag möttes av beskedet att kontot blivit inaktiverat. Och jag förstod att det var slut på lidandet. Vi träffades bara en enda gång i verkligheten men det var ett möte som för mig är fullt av känslor av allehanda slag. Sedan dess har kontakten endast skett via enstaka mail och sedan ett par år tillbaka via Facebook, men tillräckligt mycket för att jag åter igen ångrar att jag inte varit inloggad tillräckligt ofta för att kunna skänka några ord av medkänsla.

Ännu ligger båda dessa vänner kvar på min lista och jag vill inte ta bort dem. På något sätt känns det som om de fortfarande finns när jag ser dem i vänlistan.

Idag vill jag sitta på en bänk och titta ut över vackra och vidunderliga Blue Mountains och minnas dem som inte längre finns och som jag inte hann ta avsked från.

Bänk vid en utsiktspunkt mot Blue Mountains

Inlägg 15 i #blogg100

Minnesdag i #blogg100

I morse blev jag åter ensam. Yngste sonen for hem till sin pappa i Italien efter att ha varit hos mig sedan i torsdags. Jag följde honom till tåget mot Kastrup innan jag fortsatte till mitt arbete.

För tre år sedan var han också här. Den dagen vaknade hela världen till nyheten om tsunamin i Japan och vi såg på tv hur människor och byggnader sveptes iväg av gigantiska vattenmassor. Jag och mina två pojkar vaknade dock till en helt annan händelse. Vi skulle gå på pappas minnesstund och hade annat att tänka på så vi reagerade knappast på nyheten om tsunamin.

Också idag nåddes vi av en overklig nyhet som jag inte uppfattade förrän sent på dagen eftersom jag i morse inte tänkte på annat än att sonen skulle iväg. Nyheten kom dock ifatt mig i kväll och gjorde mig illa till mods. Den radioröst jag hört så många gånger rapportera från olika oroshärdar i världen har tystats av en kula i nacken.

På en gammal bänk i Katoomba utanför Sydney hittade jag i december en kvarglömd bukett som kan passa bra att visa idag.

Blombukett på en bänk

Inlägg 11 i #blogg100

8 mars i #blogg100

Lisa på Onekligen la för ett tag sedan ut en lista med tio bloggteman om feminism och som hon bad sina läsare att skriva sin uppfattning om. Jag tänkte jag skulle haka på och börjar idag den åttonde mars med listans första punkt:

Det här är feminism för mig

Samma möjligheter och rättigheter för alla människor oavsett kön. Ingen ska behöva bli förödmjukad eller diskriminerad p.g.a. sitt kön. Könstillhörigheten ska inte vara det som bestämmer hur ens livsvillkor ska se ut. Min bild av ett samhälle där inte längre en feministisk kamp behövs betyder t.ex. att:

  • Den första frågan som ställs när ett barn föds alltid är ”Gick allt bra?” i stället för ”Vad blev det?”
  • Pojkar får leka med dockor och flickor med bilar utan att få konstiga och könsstereotypiska kommentarer.
  • Det är helt naturligt att alla föräldrar tar lika stort ansvar för hem och barn.
  • Alla har samma rätt till utbildning.
  • Alla yrken har ungefär samma status, trots att en del är dominerade av kvinnor och andra av män, och därmed ungefär samma lön.

Och idag den åttonde mars bänkar jag mig på en blå bänk i Katoomba, två timmars resa från Sydney. Där ser jag också att kvinnorna står för utvägen.

Katoomba station med skylt på "Ladies"

Inlägg 8 i #blogg100

Skyltsöndag: Kartvandring

Egentligen har ju redan publicerat ett inlägg idag, men bara för att jag deltar i #blogg100 så vill jag inte hoppa över Skyltsöndag ännu en vecka. Här kommer en skylt från Katoomba, två timmars tågresa från Sydney, dit jag åkte för att uppleva Blue Mountains. De här bilderna har legat klara för publicering ett bra tag sedan dess och nu äntligen får de se dagens ljus, dvs ses av andra än av mig.

Hos Pumita samlas fler söndagsskyltare.

Kartskylt över Katoomba Nyckelpiga på karta

Du vet väl att jag gillar kartor, precis som nyckelpigan här? Tror du hen hittade rätt på kartan?

Dag 13: Blue Mountains

Det blev tåg till Blue Mountains igår (idag för dig i Sverige). Jag åkte från Sydney Central Station och klev av två timmar senare i Katoomba och tog mig vidare mot flera utsiktspunkter. Blue Mountains har fått sitt namn av att området skimrar av den eucalyptusolja som utsöndras och blir till ånga i luften. Det växer alltså väldigt många eucalyptusträd i dalen. Du ser hur det glänser blått i flera av bilderna.

I oktober eller november brann det för fullt här precis som det brukar på somrarna och det gick inga reso hit. Eftersom det regnat så mycket efter det så har växtligheten skjutit fart ordentligt igen och ännu har inga bränder inträffat. På den första bilden ser du hur brända träd står ut i den nya grönskan.

På vissa sälen fick jag nästan svindel eftersom utsikten var så hänförande. I den andra bilden vid Elysian Rock kanske du kan ana hur det kändes.

En populär utsiktsplats är den platå där man ser The Three Sisters, de tre ”pelarna” i sista bilden. De står där och vakar över dalen.

Brända träd Elysian Rock Två personer på väg upp. Blue Mountains Ormbunkar Utsikt vid Three Sisters Utsikt vid Three Sisters Three Sisters