Idag skulle min svägerska fyllt år. Hon saknas mig väldigt, väldigt mycket och jag tänker tillbaka på den dag jag bytte de sista orden med henne, då i slutet på augusti, för bara ett par månader sedan, när jag åkte till Italien för att närvara på hennes brorsdotters bröllop i Rimini. På vägen tillbaka till Albiate åkte några av oss först till pyttelandet San Marino. Det var då, innan dödsfallen grumlade tankarna på Italien. Den dagen var vi glada och kunde inte föreställa oss att döden en månad senare först skulle ta brudens pappa och så efter ytterligare två månader min svägerska. Det går inte en dag utan att jag tänker på både hennes bror och henne, allt jag lärt mig av henne, alla samtal, alla utflykter tillsammans, hennes vänlighet och värme, hennes skratt och omtanke om andra…

Dagen efter vi varit i San Marino, satte jag mig bredvid min svägerska där hon låg i sin säng för det jag då inte visste var vårt sista samtal och avslutade med orden ”Ti voglio tanto bene” och hon svarade ”Anche io ti voglio bene”, ord som inte uttalas så ofta av de italienska släktingarna. Nu är jag glad att just de orden blev de sista.