När jag bodde i Italien längtade jag ibland efter ensamhet. Livet där innebar oftast att man var omgiven av släktingar som hade öppen dörr och själv kunde jag ju knappast låsa dörren för dem. Efter det första året, då vi alltså bodde hos min svärmor och min svägerska, var det skönt att komma till något eget. Innan dess gjorde jag långa promenader i byn med vår äldste son i vagnen. Upptäckte många fina platser som jag än idag återvänder till när jag åker på besök till byn. Detta är en av dem dit jag ofta gick för att t.ex. plocka fläderblommor på våren eller helt enkelt sätta mig i närheten på en nerfallen trädstam och bara njuta av ensamheten. Det var för över tjugo år sedan och nu har man rustat upp området och det finns också nybyggda bostadshus i närheten, vilket innebär att det inte längre är så öde som förr. Dock står den har gamla byggnaden kvar och förfaller allt mer. Cascina Antonia heter stället, men skylten med namnet tror jag inte fanns kvar nu när jag var där senast. Jag har visat bilder härifrån förut men här kommer tre alldeles nytagna.
När man närmar sig de två byggnaderna en sen eftermiddag strilar solljuset vackert genom grenarna.
Man ser rakt genom byggnaden eftersom fönstren på båda sidor är helt förfallna.
När man svängt runt den lilla vägen ser man den andra sidan av huvudbyggnaden.
Laila säger:
Så otroligt vackra!
Det blev ett fint ljus också. Men så otroligt sorgset när gamla hus bara få förfalla också…
13 januari, 2013 — 23:11
Susanne säger:
Jo, att fotografera i sent eftermiddagsljus ger ett speciellt skimmer, något jag i och för sig bättrat på lite i bildbehandlingen. 🙂
13 januari, 2013 — 23:28
Anki Arvidson säger:
Så fint och så vackert ljus i bilderna!
Det är något visst med gamla övergivna hus som tilltalar mig och sätter igång fantasin 🙂
15 januari, 2013 — 6:03
Susanne säger:
Tack Anki!
16 januari, 2013 — 21:36
Pysselfarmor säger:
Å så synd att det förfallit, men det är ju ett stort hus att underhålla så man kanske inte hade råd. Ett vackert spökslott! Tänk om det kunde berätta sin historia!
18 januari, 2013 — 16:33
Susanne säger:
Det har varit ett gammalt gods, så mycket vet jag. Jag frågade mina italienska släktingar om det men de visste inte riktigt vem som äger det. När jag bodde i byn, varnade mig min svärmor för att gå dit för det var ganska öde, men nu har det byggts en hel del runt om.
18 januari, 2013 — 22:54
Lotta säger:
Åh så fint! Jag gillar hus som har en historia och trots sina skavanker står där så ståtliga.
Spännande presentation 🙂
18 januari, 2013 — 22:05
Susanne säger:
Tack Lotta!
18 januari, 2013 — 22:55