Många gånger i mitt liv har jag tagit mitt pick och pack och flyttat iväg till någon annan plats, för studier, jobb eller kärleks skull. Att flytta innebär oftast en rejäl rensning av alla tillhörigheter som samlats på hög och för min del har det kanske blivit alltför mycket som rensats ut och getts bort eller helt enkelt slängts. Något jag dock aldrig skilts från är innehållet i den kista du ser på bilderna. Kistan kom in i mitt liv i slutet av 1987 då jag var i färd med att ge mig ut på mitt livs resa som för alltid förändrade mig på ett ganska dramatiskt sätt även om jag ibland har svårt att sätta ord på exakt vad som hände med mig.
Denna gröna kista, tillsammans med ytterligare en omålad, införskaffade jag i en butik med militärmateriel i Stockholm någonstans, men endast den här har jag fått med mig i de flyttar jag gjort sedan dess. De två kistorna packades fulla med personliga prylar och fick sedan resa med båt över Atlanten medan jag satte mig i ett flygplan som betydligt snabbare tog mig från Stockholm till Managua, Nicaragua, där jag kom att bo i tre år innan den gröna kistan åter packades inför sin flygfärd till Milano, Italien. Inte förrän 1997 fick kistan komma tillbaka till Sverige, nu med en stor lastbil. Ännu sitter gamla etiketter kvar på den och minner mig om resorna den gjort. Många gånger har jag tänkt måla den i lite glada färger, men näns inte så den får stå kvar där med sitt innehåll av brev, dagböcker och andra minnen som jag lyckats bevara under mina otaliga flyttar.
Så här skrev jag i min dagbok torsdagen den 31/12 1987:
Sitter nu på planet någonstans över Centralamerika och snart tror jag vi landar i Guatemala. Har precis sovit och ätit frukost och känner mig väl något så när.
Ja, veckorna här på slutet har bara flugit iväg. Har varit och handlat nästan hela tiden, packat och ringt folk och en massa annat. Strax före jul var jag nere hos mamma och fixade fullmakter och kopplade av lite. Hann med att träffa Lotta men kände mig inte alls hemma i Skåne. Julen firade jag med familjerna Juica, men det kändes inte som någon jul. Fick en bok om Nicaraguas revolution och två fina pennor av Darwin och Flaca.
Ja, sen har jag hälsat på lite folk och sagt hej till dem. I tisdags bjöd pappa mig och mamma på en brakmiddag på centralstationens restaurang och så igår bar det då iväg. Hade en massa krångel med mitt bagage, men allt ordnade upp sig på ett otroligt sätt. Jag hade dels ryggsäcken på 19 kg och sen resväskan på 18 kg som jag och pappa stack iväg till flygfrakt med och jag betalade 993 kr för den och så tillbaka till flygplatsen igen. Precis när vi håller på att checka in kommer de och vill ha ytterligare 800 kr för den. Åsas bror Björn hjälpte mig att prata med dem och det slutade med att killen från flygfrakt kom tillbaka med väskan och pengarna och jag fick skicka den gratis vid incheckningen.
Med på flygplatsen var förstås mamma och pappa och så alla Juicas utom Darwin. Sandra grät lite igen, som hon brukar göra vid avsked, men även de andra hade faktiskt lite tårar i ögonen. Ja, så kom vi då på planet alla vi fyra, nästan i sista minuten. I Amsterdam träffade vi sen Annika, Jonas och Miranda och klev på det här planet som landade i Curacao för ett par timmar sen. Jag har inte sovit mycket i natt utan mest stått och pratat med folk här; två svenskar och en costarican på väg till San José och bredvid mig satt en tjej från Curacao. Det dök också upp fler pratsamma personer under natten och inte förrän kl. fem satte jag mig för att sova med en hel del vin i kroppen.
Det har känts väldigt nervöst allting så här före resan, men nu är jag ganska lugn. Det är lite som en av mina semesterresor över Atlanten, men det är klart, jag är väl lite spänd inför att möta Nicaragua och värmen och folket. Och så är jag lite orolig över mitt bagage, att det ska krångla till sig som i San José.
Inlägg 2 i #blogg100
